Tidig morgon, det är viktigt. Allt planerat dagen innan, ryggsäcken packad. Det gäller att komma i väg fort, helst innan grannen har upptäckt att man dragit på sig stövlarna. Ingen ska få veta. Tar man bilen rullar man långsamt iväg, väljer man att gå får man se till att smyga utan att någon ser en. Har man väl kommit iväg osedd från gården är halva loppet vunnet.
Det är en speciell känsla när man tar sina första kliv på den sugande myren. Blicken far över tuvorna, hjärtat slår fortare. Man kastar vaksamma blickar omkring sig, ser efter att man inte är förföljd. Vågar inte göra upp eld, vill inte röja platsen. Mygg och knott virvlar runt ansiktet men man ger inte upp. Inte förrän hinkarna är fyllda.
När vi pausar säger min svärmor att ingen längre plockar hjortron. Förutom vi då. Jag säger emot men i skogen har man gott om tid att tänka. Det är visserligen länge sedan min mormor hytte med näven mot en norskregistrerad bil parkerad invid hennes hjortronmyr. Och vi är förvisso ensamma i skogen nu, som det verkar. Men plockas det allt mindre och varför? Förr uppstod kalabalik i hjortrontider. I en motion till riksdagen 1984 vill man (fp) begränsa icke medborgares möjlighet till hjortronplockning eftersom man menar att bara kommunmedborgare borde ha den rätten. Nu säger Anders Vestin på bärföretaget Frostab, att nästan inga svenskar är ute och plockar bär till försäljning. Istället har man runt 400 thailändare ute i skogarna (NSD 220804). Hjortrontiderna har förändrats.
Ändå vågar jag påstå att hjortronplockningen är en del av vår kultur här i norr. Redan kring midsommar startar spekulationerna. Hur ser blomningen ut? För kraftigt regn, hagel eller snö kan omkullkasta hela hjortronsäsongen. Därefter kommer värmen. För mycket, eller kanske för kallt. Bären kan torka eller frysa ihjäl.
Att kilopriset just i år är så högt är för mig en gåta. 190 kronor per kilo och köparna köar. Biotopen utgör visserligen inte den lättaste formen av självplock. Har vi mindre fritid idag, eller högre löner? Det kanske inte lönar sig att plocka själv? Betyder det att jag inte längre behöver smyga till hjortronmyrarna?
Väl hemma fortsätter hemlighetsmakeriet av ren vana. Att i hjortrontider avslöja var man befunnit sig en hel dag gör man inte. Alla ljuger, det får man räkna med. Ändå vet man ungefär på vilken myr de andra håller till och undviker varandras ställen. Plockar aldrig på samma tuva, så att säga.
När grannen frågar om vi hittat några hjortron skakar jag på huvudet. Inte mycket, blir svaret. De måste ha frusit ihjäl.