Krönika
Varför vallfärdar folk till Göteborg i september? Varför säljer Littfest slut på biljetterna varje år? Varför fyller Kontext upp Ebeneser en gång i månaden?
Fråga inte mig. Det är inte jag som är publiken. I bästa fall är jag med på scenen. Fast oftast inte, eftersom jag skriver för unga läsare. Mellanstadiet och högstadiet är mina främsta målgrupper, och de ungdomarna går inte på författarframträdanden om de inte genomförs under obligatorisk lektionstid.
Vi är bra på mycket i Sverige. Popmusik. Design. Barn- och ungdomslitteratur. Inte bara Maria Gripe och Astrid Lindgren, utan nu levande och verksamma författare. Vi är välkända internationellt för hög kvalitet inom genren. Vi tar barn och unga på allvar, och det märks på de böcker vi producerar.
Vårt västerländska nutidssamhälle har en stark ungdomskult, men paradoxalt nog en svag ungdomskultur – i betydelsen kultur som riktar sig mot unga. Det är inte ett högstatusyrke att spela barnteater eller skriva ungdomsromaner. Varenda författare som varit med ett tag vittnar om att deras böcker längre knappt recenseras i de medier som överhuvudtaget har professionell litteraturkritik. Och de böcker som uppmärksammas har ofta ämnesmässigt aktuella teman; klimat, mångfald, normkritik. Men om det nu är en bra sak att barn- och ungdomsböcker handlar om viktiga frågor så borde vi vara en mycket större del av hela samhälls- och kulturdebatten. Våra världar är inte framfantiserade. Vi betraktar vad som finns runt oss. Vi iakttar, rotar runt, studerar och efterforskar innan vi skriver, för att vara trovärdiga för våra läsare.
Ändå blir listan över deltagande barn- och ungförfattare ytterst futtig varje gång jag granskar programmet för exempelvis Bok & Bild i Luleå eller Littfest i Umeå.
Men – kanske man invänder – våra böcker läses ju inte av den publik som besöker mässorna och festivalerna. Nej, men inte läser de alla de andra böckerna heller. Ett fåtal går raka vägen till bokbordet för att köpa en poesisamling, ett smalt fackverk eller en intrikat roman. Vad ett författarsamtal än är, så är det inte en försäljningsannons. En stor del av publiken kommer för att underhållas och få en inblick i bokens ämne utan att behöva läsa den.Vitsen är väl att samtalet i sig är intressant, för att författaren har något att säga.
Och den som lyckas fånga en tvångskommenderad publik bestående av tonåringar kan med största sannolikhet även ge en kulturtant valuta för pengarna.