Författarna har makten att skriva något annat...

Äntligen tar kritiken bladet från munnen och ifrågasätter Liza Marklund. I DN 28 januari recenserade Lotta Olsson Marklunds senaste, Postcard Killers, skriven tillsammans med James Patterson.
Någon deckarduo á la Lars Kepler är det dock inte fråga om, utan Olsson hittar varken läsvärt språk eller något i handlingen som sträcker sig över genrehorisontens klichéer.
Nu får så Marklund chansen att bli bedömd som riktig litteratur, vilket hon efterfrågade för några år sedan. Kanske hon borde nöjt sig med att få referat av boken istället för recension vilket är vanligt förekommande för genrelitteratur, som tidningen ändå vill skriva om.
Nu bedömer Lotta Olsson texten utifrån dess språkliga och innehållsliga kvaliteter, och med så mycket hänsyn till genren som det går. Hon avfärdar alltså inte deckargenren som sådan, utan argumenterar noggrant för varför just den här boken är dålig.

Genrelitteraturen flödar i Sverige, så till den milda grad att den populäraste genren, "deckare", är vad som betraktas som en "bok", av många läsare.
Kriterierna på genrelitteratur är till exempel att karaktärerna återkommer, i stort sett oförändrade (själv samlar jag på ungdomsböckerna om Jukan, den ädle vilden..), att dramaturgin följer ett etablerat mönster, att språket är lättläst, etcetera. Upplagorna är stora, och åtföljs av stora reklamkampanjer och en följsam uppdukning i bokhandelskedjorna.
När jag radar upp dessa kriterier så slår det mig att det finns inget nytt under solen, inte i böckernas värld heller. Det som skett är en ompaketering av böckerna, från pocket och mjuka kartongpärmar till hårdband och högglans. Från Nick Carter till Annica Bengtzon, från Rosen på Tistelön till hur-ska-det-gå-för Saltön (Viveca Lärn), från Ed McBain till Annica Bengtzon eller någon annan av alla de deckarhjältar som genren frambringar idag, med varierande kvalitet. Liza Marklund, Jan Guillou, Håkan Nesser, Camilla Läckberg med flera, följer alltså en lång tradition. Det är endast varumärkespaketeringen och marknadsföringen som skiljer.
Men strunt är strunt och snus är snus, om än i gyllne dosor.

När Lotta Olsson kommenterar det rena underhållningsvärdet, i recensionen av Postcard Killers, får det mig att på allvar fundera över om det börjar komma en övermättnad och en reaktion mot våldet som bärande stoff i underhållningslitteratur.
Marklund/Patterson målar upp en typisk seriemördarhistoria, och Olsson ifrågasätter hur många psykopater man orkar tro på. Jag tror att svaret på den frågan handlar om hur mord, dråp, styckmord, likskändning, våldtäkter och andra grova brott kommer närmare och närmare vår egen verklighet. Snart känner vi alla någon som blivit tidningsrubriker. Lusten att låta sig roas av deckare och thrillers med våldsbrott i centrum, särskilt i svensk miljö, tror jag avtar i takt med att våldet kommer närmare vår egen vardag. I Gällivare, i Smedsbyn, i Arvika, och var som helst, där det inte hänt förut.
Jag skulle inte vilja läsa en deckare som slog mynt av till exempel Caroline-mordet, i populär form, eller en thriller som utspelar sig på Haiti under jordbävningen. Syftet med att "roa" genom att skriva om till exempel seriemördare både kan och bör ifrågasättas, och då först och främst av läsaren, som har möjlighet att välja bort och låta bli.
Konsumenten har makten, även här.
Författarna har också makten, särskilt de som ännu inte gett ut böcker.
Skriv om något annat, något meningsfullt.
Tro inte att deckaren är stället för att "odla samhällskritik". Vi får se om Marklund replikerar i DN...kanske i kvällspressen?