En förälskelse kan både fånga och befria

När jag var 20 år fastnade jag i ett visst leende, han hade en glugg mellan framtänderna. Motvilligt förstod jag att det inte skulle bli vi, men jag lyckades inte förmå mig att förstå att det fanns andra människor, med andra leenden, som jag skulle kunna tycka minst lika mycket om.

Foto: Gorm Kallestad/TT

Krönika2021-05-23 07:07
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Och i ett år kunde jag inte heller det. För ett leende med en glugg var det enda leendet jag tyckte om. Men allt som känns går ju över; till slut förblindade förälskelsen mig igen och jag föll och fastnade. Det var i en person utan glugg den här gången och då kunde jag inte längre förstå vad jag tyckt så mycket om med gluggar. 

Det är ju så det ligger till: nästa person vi faller för har andra, och nya, egenskaper. 

För mig tog det den gången alltså ett år att sluta leta efter leenden med glugg överallt. Ibland har det tagit längre tid än så. Men så länge man till slut kommer förbi den fixa idéen om att vår nästa partner ska vara precis som ens ex var, så är det okej. 

Men vissa vägrar att försöka se åt nya håll. För dem behöver det nog egentligen inte ens handla om att de tidigare varit kära i någon speciell, utan mer att de vill ha det så.  

De senaste åren har jag till exempel allt för ofta suttit på dejter och känt att killen som sitter mittemot mig velat att vår dialog ska låta som en mellan Liv Strömquist och Ola Söderholm i podcasten ”Stormens utveckling”. 

Liv Strömquist och Ola Söderholm är inte bara kollegor, utan också ett par, och visst får man en bild av att de har en härlig relation när man lyssnar på podden. Att mina dejter vill ha det där klandrar jag dem alltså inte för. 

Men ”Stormens utveckling” är manusbunden (vilket bra dejter inte bör vara!) och Liv Strömquist och Ola Söderholm pratar nog inte sådär vid middagsbordet hemma. Och även om de gör det så kvarstår detta faktum: jag är inte lik Liv Strömquist och ett samtal med mig kommer alltså inte att låta som ett med henne. Hur mycket killen än försöker skämta som Ola Söderholm så blir det helt enkelt ingen Liv Strömquist av mig. 

Jag har helt enkelt inte levt upp till den snäva och tydliga bild dessa killar haft på hur deras drömpartner ska vara. Att fortsätta träffa dem är därför lönlöst. Kärlek kan nämligen aldrig växa om vi sitter på en piedestal eller får svårt att andas för att kraven vi har på oss liksom kväver det som är vi på riktigt. 

Nej, förälskelse förblindar, vi faller och fastnar där. Men kärlek är ingenting värd, om den inte får en att känna sig fri.