Ända sedan dess har jag tänkt att jag kanske borde börja släktforska. Jag vill ju också vara del av en definierad grupp, känna samhörighet, ha en dräkt, ett språk och fira högtidsdagar riktigt ordentligt. Något mer än att bara äta en bakelse den 6 juni.
Vi har svårt att lära oss att fira vår nationaldag. Våra grannländer visar okonstlat upp sin nationalism, men själva är vi bara stolt blågula när det kommer till sport och eurovision. Kärleken till landet visar sig då på ett mycket mer naturligt sätt än vid nationaldagsfirandet.
Det gnälls mycket på situationen i Sverige. En dag som denna borde vi påminna oss om att vårt gamla och fria land faktiskt är ganska så fantastiskt och värt all positiv uppmärksamhet. För en stund kanske man kunde tillåta sig att glömma de politiska frågor som tynger nationen och hålla inne svordomarna över samhällets orättvisor.
Årets nationaldag passerade som vanligt utan större åthävor. Jag var med om att sjunga nationalsången i två kommuner, blev lite tårögd av att tänka på allt det fina med vårat land. Våran sol, våran himmel och våra ängder gröna.
På biblioteket där jag jobbar satte jag ihop en liten bokutställning med böcker om svensk mat, svensk natur, konst och musik. Det kan väl inte vara fel, tänkte jag. Biblioteken kallas ibland demokratins vardagsrum och att uppmärksamma vårt Sverige, ett av världens mest demokratiska länder, borde falla sig naturligt.
Biblioteken firar annars alla slags tema- och högtidsdagar med utställningar som fotograferas och läggs ut i sociala medier. I flödet denna gång fann jag dock inget annat än förändrade öppettider p.g.a. nationaldagen.
På grund av. Jag tycker den allmänna tafattheten kring nationaldagen kan sammanfattas i dessa tre negativt klingande ord. Den anses inte riktigt viktig, den glöms bort, flaggstången lämnas tom.
Handlar det om att dagen inte lämpar sig för alkoholförtäring då den liknar en söndag? Eller är det den gamla rädslan att kränka någon med ett alltför yvigt flaggviftande som spökar?
Varför är vi så rädda att vara nationalistiska? Oavsett om vi tillhör en folkgrupp i minoritet eller bara är “vanliga svenskar” så utgör vi tillsammans vårt land och för vår egen skull och för en bättre gemenskap borde vi räta på ryggen och hylla Sverige.