För flickan som dog
Foto: Pelle Lindblom
Efter många mil utan lyktstolpar var det i stället svagt brinnande gravljus vi såg i mörkret längs vägen. Här fladdrar vekar i smält stearin i närheten av där Carolins döda kropp legat i skogen. Minne av ett släckt liv. Minne av förtärande. Minne av förslösande våld. Och barnet frågar:
- Varför fladdrar ljusen?
Och jag bestämmer mig för att inte försköna eller förfalska, fastän hon är så liten.
- Hon hette Carolin, berättar jag.
Det blir som vittneseden. Intet förtiga, tillägga eller förändra. Sanningen är hård men bättre än halvmesyrer. Sådan är min livsdevis.
- Hon blev troligen mördad och sedan slängd i skogen, sa jag. Det finns människor som gör hemska saker.
Lite senare slår klockan jämt på timmen och jag sätter på bilradion. Bristande säkerhet vid Oskarshamns kärnkraftverk, är huvudnyheten.
Och då frågar barnet igen:
- Vadå kärnkraft?
Åter ställs jag inför dilemmat och mitt löfte om att intet förtiga, tillägga eller förändra. För om sanningen ska fram och man vill förklara kärnkraften känns det som en alldeles för grov genväg att inte nämna dess uppenbarelse i bomben, Hiroshima och Nagasaki.
Så jag bestämmer mig för att säga som det är, om hur man upptäckte kraften i atomerna och släppte bomber över två städer i Japan och att tusentals dog och att kraften är så stark att det inte bara är den enorma smällen som skadar, utan att det finns osynlig strålning också och att skadan kanske inte märks förrän långt senare.
Men kraften kan också värma hus och tända lampor. Men den är farlig, och det fanns ett kärnkraftverk i Tjernobyl där de slarvade med säkerheten och rörelserna i atomerna släpptes lös så pass att hela kraftverket exploderade...och strålningen kom ut i luften och faktiskt kom ända hit till oss fastän vi är så många, många mil härifrån.
- Längre än till Kiruna?
- Mycket längre, säger jag. Och staden nära kraftverket står helt öde nu. Alla fick packa sina väskor och bara åka därifrån.
När vi kommer fram till Stenbron och svänger höger blir berättelsen ännu mer kvav. Och efter en stunds tystnad en bit in på Kirunavägen utbrister hon med barnets klokskap:
- Du borde veta pappa, att man inte ska berätta sådana här saker för barn innan de är åtminstone 12 år. Inte så här mycket hemskheter på en och samma gång, pappa.
Jag ber om förlåtelse, men säger att hon nog redan börjat märka att allt har sitt mörker...och att världen där ute minsann har sina ruttna avsnitt, sina kapitel av elände, idioti, lidande och ond bråd död.
Sedan ser vi dansande norrsken, och hon får en glimt av gruvan som de pratat så mycket om i skolan. Då säger hon plötsligt:
- Pappa, det här är den bästa dagen i mitt liv.
Jag ifrågasätter hennes påstående, ställer mitt oförsiktiga prat om ondska mot varma sommardagar. Men hon ger sig inte och menar allvar.
Det här fick bli den bästa dagen.
På tillbakavägen sover hon. Klockan slår precis midnatt när jag närmar mig korsningen. Jag kan inte låta bli, utan svänger in på rastplatsen.
Jag stannar bilen och kliver ut för att titta på alla minnesljus som fladdrar i höstnattens blåst.
Det knäpper i skogen, som om platsen var hemsökt. Jag blir rädd och ryggar snabbt in i bilens trygga värme. När bildörren stängs vaknar min dotter plötsligt till och ser ljusen.
Vi sitter stilla en stund och tittar.
- Det är för flickan som dog, säger jag.
Så jobbar vi med nyheter