FN förlorar sin trovärdighet
Vi har rätten att säga vad vi vill så länge vi inte förtalar individer eller hetsar mot folkgrupper. Och det är en central rättighet att få häckla religionen, till och med få smäda den, i ett land där de mänskliga rättigheterna respekteras.
Det är kanske inte alltid smakfullt när det görs, men det ingår i grundförutsättningarna för ett fritt samhälle. Man får helt enkelt tåla en och annan Mohammed-karikatyr i ett fritt samhälle eftersom religion eller ideologi inte räknas till folkgrupper.
Men nu hotas denna centrala rättighet paradoxalt nog av FN.
Den 26 mars antog FNs människorättsråd en resolution om att religionskritik ska betraktas som ett brott, framdriven av OIC, Organisations of the Islamic Conference med 57 medlemsländer.
Resolutioner i människorättsrådet är visserligen inte bindande, men det ger en obehaglig legitimitet till religionsförtrycket och undergräver förtroendet för FN som institution och försvarare av de mänskliga rättigheterna.
Det internationella organet har helt enkelt blivit ett instrument för religiösa diktaturer att flytta fram positionerna och hota de mänskliga rättigheterna.
Problemet grundar sig i att demokratierna fortfarande är i minoritet i världen och i FN har diktaturerna möjligheten att utnyttja det demokratiska systemet för att kunna tysta kritik mot exempelvis religionerna med hjälp av drakoniska resolutioner.
Religionernas mörkermän flyttar medvetet fram positionerna och har gjort det under en lång tid. Exempelvis har OIC sedan 2000 aktivt jobbat för att kriminalisera förtal av religionen via olika FN-resolutioner. Och under det förestående Durban II-mötet i Geneve den 20 april vill en del länder att religionskritik skall jämställas med rasism. Ett möte som för övrigt planerats av Libyen, med Iran och Kuba som sidekicks. Länder som inte direkt gjort sig kända för sin förmåga att leva upp till de mänskliga rättigheterna. Och det första Durban-mötet som hölls i Australien blev också en veritabel rasistcirkus. En praktskandal, där exempelvis Iran bara försvarade yttrandefriheten i ett fall och då gällde det rätten att förneka eller förringa förintelsen.
Främst kommer initiativet till förbud mot religionskritik från muslimska diktaturer, men även inom vissa kristna grupperingar görs anspråk på att vi inte ska få kritisera religionen eller häda mot den.
Men tanken på att religioner eller ideologier ska skyddas från kritik är absurd eftersom hädelsebegreppet öppnar för gummiparagrafer - det som är hädelse för någon annan behöver ju inte vara det för mig.
Och historien visar att det knappast är ideologier eller religioner som behöver skyddas, utan individen.
Annars går vi en framtid till mötes där även oskyldiga skämt kan anklagas för att vara blasfemi och rena inkvisitionsprocesser legitimeras via FN.
Jag tänker ofta på Amos Oz ord när jag möter religiösa fanatiker: "Fanatiker har ingen humor".
Genom historien har vi sett nog med bevis för att det är sant.
Så jobbar vi med nyheter