För ett tag sedan gick jag för att titta på humorshowen "Flashback Forever". Premissen är att Emma Knyckare, Ina Lundström om Scroll-Mia (jag tror inte att det är hennes dopnamn) tagit sin succépod ut på scenen. I podden pratar de tre programledarna om olika dråpliga, roliga eller surrealistiska trådar från nätforumet. Det kan handla om trådar som “Köpa en panda?”, “Snubbe som hittar en ren” eller om den där killen som ett par gånger per år tar in på olika hotellrum för att ha sin ceremoniella onaniretreat. Många skulle nog säga att innehållets hemvist rör sig mellan himmel och jord. Jag kan hålla med. På scenshowen blandas inlägg från forumet med dans och sång och det är riktigt skoj. Jag skrattar ofta och högt men det är ändå något jag går och tänker på där på vägen hem efter föreställningen.
Flashback forum. Det mytomspunna. Det darkweb-luktande. Det farliga, rasistiska och kvinnofientliga. Jag skulle tro att majoriteten av alla vuxna personer med datakörkort någon gång hamnat där, antingen av så kallad fri vilja eller på grund av ren slump. Kanske har du googlat på “Vem är Mellostjärnan som åkt dit för knarkbrott?” eller “Namn på föreningsledaren som snodde fikakassan?”. Vissa har varit inne nån gång då och då, andra är aktiva och skriver hundratals inlägg i månaden och en del är periodare. Jag tillhör den sista skaran. Från det att forumet fick sin form i början av 00-talet har jag i stunder helt slukats in och fastnat. Ibland långa nätter där jag i realtid följt utvecklingen av terrordåden i Paris eller försökt lära mig om bokföring eller vilken mat man kan laga i en brödrost. Jag har rört mig mellan himmel och helvete.
Efter föreställningen är jag tillbaka där igen, på forumet. Nu i en jakt efter att försöka förstå vad det var som gnagde i mig. Och det är också här Kafka kommer in i bilden. "Processen" handlar om en man som plötsligt arresteras och anklagas för en okänd brottslig handling. Han kämpar för att förstå anklagelserna och för att få en rättvis förhandling. Jag tror att svaret jag sökte finns här. På samma sätt som huvudkaraktären i boken går runt i en absurd värld och frågar en massa märkliga typer om vägledning söker vi också svar på Flashback. Söker efter sanning eller ett finger i rätt riktning. Då det byråkratiska maskineriet, den verkliga verkligheten, ofta känns svår att greppa är forumet en frizon. Bortom allt elände som finns på internet, så också på Flashback, ser jag ändå något djupt mänskligt där inne. En skildring av ensamhet och en utsträckt hand. “Ska jag binda mitt elavtal eller inte?”, frågar någon och hundra anonyma användare svarar. Det finns något fint i det, något som är större än humor. Kanske är det hopp.