"Fever Ray flummade bort en timme av mitt liv"

Som enda tidning i Norrbotten med tre dagar av full bevakning från Umeå Open är det nu dags att summera årets festival. Arrangörerna av Minus 30 borde ha varit här i helgen för att se hur en lyckad inomhusfestival med blandad ålder ser ut. Publiken som besökte Umeå Open är den målgruppen som Minus 30 strävar efter. Det var underbart att se 30-åringar och kids i tonåren besöka samma festival utan problem. Minus 30 borde utökas från en dag till två för att kunna bli en komplett festival att räkna med i Norrbotten. En dag räcker inte för att locka besökare från städer som ligger några mil bort. Den enda mat som fanns att köpa på Minus 30 var den som serverades i kafét, medan på Umeå Open fanns det små stånd med mat överallt.

Kulturens hus har fantastiska ytor som kunde ha använts på ett helt annat sätt en vad de gjorde under årets upplaga av Minus 30. Det finns så mycket potential i vårat älskade Kulturens hus, det gäller bara att utnyttja den. Ebeneser hade kunnat bli en förlängd arm till Minus 30 för att bredda utbudet för den äldre publiken med jazz och blues på schemat. Strunta i åldern och tjatet om de unga vuxna utan kör på och gör festivalen tillgänglig för alla. Umeå Open är en riktigt bra inomhusfestival med bra variation av artister och jag förstår varför den lockar så stor publik.

Jag valde att inte se Frida Hyvönen i fredags utan det blev Kleerup istället. Frida var i Luleå för inte så länge sedan och det är roligare att recensera artister som inte nyss har varit i tidningen. Jag är nöjd med mitt första besök på Umeå Open och samma koncept hade utan tvekan fungerat även i Luleå. Helgens stora besvikelse var Fever Ray som flummade bort en timme av mitt liv. Bäst var utan tvekan The Hives, men det visste jag redan innan jag satte mig på bussen mot Umeå.