Jag stod fem meter bort och lät det hända. I mitt huvuds efterkonstruktion har min hjärna ändrat det till ”såg det hända”. Jag stod fem meter bort och såg det hända. Det är en helt annan sak. Jag försöker resonera mig bort från händelsen och min plats i den, men det finns inga ord. Precis som då.
Hon skrek : ”Åk hem! Åk hem för fan, ni bara lurar folk och vi vill inte ha er här! Åk hem! Sådana som dig äcklar mig, tro att ni bara kan komma hit och ta våra pengar!”.
Som om de vore fysiska redskap, kastade hon sina ord på marken och stormade förbi kvinnan som satt utanför ICA med den skramlande kaffemuggen fortfarande utsträckt i en fråga. Som inte förstod språket men avsikten och stirrade tyst ner i marken – tillsammans med oss alla andra en, två, fem meter ifrån.
Civilkurage är en märklig sak. Innerst inne tror vi alla att vi besitter det; förmågan att skilja mellan det som är rätt och fel, och ryggraden att stå upp för våra värderingar. I hemlighet fantiserar vi ibland om att lyckas snubbla över en uppenbart orättvis situation och få visa oss värdiga. Kanske bli en sådan person som får en halv sidas utrymme i dagstidningen. Citat: Jag tvekade inte ens en sekund.
I verkligheten , fem meter bort från civilkurage, tar vår röst slut. Vi blir förstenade. Betraktar situationen med växande avsky och upphetsning. Iakttar, avvaktar, vill inte läsa situationen fel, vet inte vad vi ska säga, borde säga något, ska säga något, nu eller nu, nej NU – och stunden är förbi. Livet omkring oss börjar åter röra på sig och kvar står vi.
På kvällen tänker vi tillbaka och skäms. Kommer fram till att det här var sista gången – detta har ändrat oss, våra ögon, vår mun. Vår kropp är omskakad på djupet. Nu är den redo, i attackläge. Några dagar senare skriver vi upp oss som månadsgivare på Unicef och vi pratar med alla, bekanta som obekanta, om händelsen med tiggaren.
Vi berättar till och med om vår egna fega tystnad, vår skamliga tvekan. Vi berättar om vårt uppvaknande. Stolt pekar vi ut vår nyvunna insikt om hur civilkurage inte är en självklarhet utan en process där man måste våga se fegheten i ögonen, i sig själv, för att sedan kunna växa sig modig.
En månad senare går vi förbi samma kvinna med samma kaffemugg utsträckt i samma fråga. Hon säger ”please miss, please”, och vi tvekar en sekund men det finns inga ord. Lättade kliver vi in i stormarknadens kalla sken, innan minnet av våra tidigare löften hinner slå rot under våra kläder och sprida en lukt av skam vi vägrar förknippa med oss själva.