Beter vi oss som att vi är värda att älska kommer vi också behandlas så. Det är inte så komplicerat: Vi blir bra på det vi får beröm för och förstärker de personlighetsdrag vi får bekräftelse för.
Men jag är trött på självhjälpstipsen om att fejka självförtroende och självkänsla. Jag vill inte spela stark. Jag vill bli stark genom att visa mig svag. Jag vill få hjälp genom att säga: Jag tror inte att jag klarar det här.
Jag älskar dem som tvivlar och är nervösa. Människor som är svala och socialt kompetenta i alla sammanhang skrämmer mig. Till viss del för att de får mig att känna mig i underläge, men mest för att jag inbillar mig att deras känsloregister inte har några toner.
För visst måste de känna mindre än jag, som är en neurotisk röra, gör? Mina känslor sitter utanpå, men känns så mycket inuti. Till exempel tänker jag ibland att ingen kan ha ägnat så mycket tid åt att vara olyckligt kär som jag har gjort.
När jag tyckte att jag alldeles för många gånger gått gråtandes hem i natten – ledsen över att han jag ville sova med gick hem med någon annan – gjorde jag en Spotifylista som heter ”Bara bra brudar som hatar killar”. Till en början fyllde jag den med sådan där arg och peppig komma över någon-musik: Gloria Gaynors ”I will survive”, Miriam Bryants ”Allt jag behöver” och Beyonces ”Single ladies”.
Jag hoppades att de där låtarna skulle få mig att förstå, och därmed agera efter, att jag förtjänade bättre än de där killarna som inte ville ha mig. Jag tänkte att det bästa sättet att komma över någon var att hämnas, klä av andra killar med blicken på ett dansgolv och framförallt: låtsas som om jag inte brydde mig och att den där någon inte alls gjort mig ledsen.
Idén att det skulle vara ett framgångskoncept bygger på föreställningen att det skulle vara något pinsamt i att vara den som känner mest. Men det är modigt att vara det. Det är okej att bli sårad och lämnad. Och det är okej att visa sig ledsen när det händer.
Den där spellistan har jag fortfarande kvar, men på senare tid har den fått en hel del ny musik. Som inte handlar om att ensam är stark, utan att det är i svagheten styrkan finns. Till exempel Moonica Mac som sjunger: ”Men se jag gråter för att jag inte får dig för att jag inte får ge dig hela mig/stark och sårbar jag är skör och jag är oslagbar.”