Luleås stadsfestival hölls för tredje året i rad i Putte i parkens regi på plats i Norra hamn.
Vädret bjuder på solsken och högsommarvärme, många går in i årets första semesterhelg och forna vänner ses på stora hemvändarfester. Det finns en förväntan i luften som gör att det finns alla förutsättningar för att Luleås stadsfestival kan bli den bästa på hela året, kanske till och med den bästa festivalen i hela länet. Men kommunens val att låta Putte i parken styra skutan gör att det i stället blir mer som ett platt fall.
"Ingen är stolt över Putte i parken, det blir som värmlänningarnas campingtillställning", säger Magnus Tosser om arrangörerna i nöjespodden "Kranens" senaste avsnitt från festivalen. Efter tredje upplagan är jag beredd att hålla med. Att flyga in ett turnerande festivalskal som ger känslan av ett själlöst vinstintresse som står över viljan för ett levande Luleå, är inget vinnande koncept för att skapa den kvalitativa stadsfestivalen som Luleåborna förtjänar.
Visst fanns det stunder då helgen levererade det lilla extra och gjorde en glad över att ha varit där. Norra hamn vibrerade av det stora, glada barnkalaset som Medina drog ihop under fredagskvällen och Hurulas innerliga spelningen gav helgen en uns av identitet och känsla av det lokala som är Luleå.
Luleåsonen Hurula var den enda som gav festivalhelgen en känsla av lokalförankring, tycker Melanie Åström.
Ingen tvekan råder om att det var en härlig helg för de sommarpirriga och festsugna. Öl under bar himmel med alla vänner på samma plats är alltid en succé, oavsett lineup eller paketering. Men ska vi nöja oss med det, när det finns så mycket potential för något större och bättre?
Luleås stadsfestival behöver en ny kostym och för att fylla den kan de hämta inspiration från delar av grannfestivalerna:
- Lokala arrangörer likt Kirunafestivalens eldsjälar och deras genuina engagemang för ett levande musik- och kulturliv i Norrbotten.
- Slopade öltält och utökade serveringstillstånd till restaurangernas uteserveringar som Boden alive provade för första gången i år.
Medina drog en av helgens största, men framförallt gladaste, publiker.
Det kombinerat med Luleås människor, krögare och stadskärna tror jag kan vara ett recept på en festival värd namnet. Utan öltält hade rörelsedynamiken längs Norra hamn, till Storgatan till scenen blivit en följsam fest där staden får leva ut den den är på riktigt. Kanske till och med ända till Gültzauddens strand. Ingen tillfällig scenografi som försvinner lika snabbt som den byggs upp och gör att kontrasten från en levande till en död stadskärna blir monumental.
"Inspirerad av Boden alive och slopa öltälten nästa år", skriver Melanie Åström.
Bryggans idé om dagsfest under lördagens festival och Bluesterassens scen med mindre och lokala förmågor i kvällssolen, var smakprov av vad som jag hoppas blir mer utbrett nästa år. Om vi låter dem som under de övriga 361 dagarna om året tar hand om Luleåborna sätta sin prägel på en lokal festival och göra det de gör bäst, är hälften redan vunnet.
Trekants-parkeringen kommande förändring är ytterligare en anledning till att det är ett ypperligt tillfälle att ta nya tag och tänka en gång extra inför nästa års festivalhelg. Även om man inte ska älta det gamla, är det ibland värt att ta ett steg tillbaka. Musikens makt hade många delar av ovanstående. Låt det vara ett riktmärke och inspiration för hur Luleå åter kan skapa en festival att vara stolt över.
Tack men nej tack till mer Putte i parken. Farväl för den här gången och förhoppningsvis inte på återseende.