Inför årets Piteå dansar och ler var det stora samtalsämnet det nya konceptet med ett inträdesfritt festivalområde kombinerat med avgiftsbelagda konserter i Badhusparken. Olyckskorparna kraxade om fiasko och dödsstöten för Norrbottens äldsta och mest prestigefyllda stadsfestival. Hur gick det då? Relativt bra påstår jag.
Något svettigt, trångt festivalkaos infann sig aldrig men det var inte heller att förvänta sig och med några få undantag var publikansamlingen i den vackra Badhusparken fullt godtagbar. Störst publiktryck var det något oväntat under dj-duon Nause konsert på fredag kväll. Festivalens integration av stadskärnan med Kafé Krokodil i spetsen visade sig också lyckad och bidrog till att skapa den öppna och gemytliga stämning arrangörerna hoppats på.
Trots de höga biljettpriserna – förköp till alla tre kvällarna gick på 840 kronor – så fortsatte alltså festivalfolket komma och min initiala tveksamhet har efterhand övergått i ett försiktigt gillande. PDOL kan ha hittat något att bygga vidare på här. Hade arrangörerna dessutom lyckats boka fler klockrena publikdragare som Bo Kaspers orkester och Nause hade PDOL anno 2013 blivit den succé som hela Piteåälvdal hoppats på.
Festivalens musikaliska såväl som affektiva höjdpunkt var definitivt Bo Kaspers orkester som sin vana trogen gav publiken valuta för entrépengen med en i festivalsammanhang evighetslång konsert. Starkast intryck lämnade en uppenbart omskakad Bo Sundström efter låten Utan dig tillägnad sin nyligen avlidne lillebror.
I övrigt kan jag konstatera att frekvensen av både ungdoms- och vuxenfylla minskat drastiskt denna festivalsommar. I likhet med Luleå hamnfestival var mängden skrikande tonåringar och överförfriskade 50-plussare på en hanterbar nivå under PDOL. En positiv bieffekt av den så kallade festivaldöden månne? Eller har avsaknaden av stängsel avslöjat en större sociologisk sanning om hur vi umgås i grupp?