Två vakter och en vakthund som har en mil var att bevaka per dag. Givetvis senaste digital utrustning. Den rygg som Finska jungfrun vänder mot öst är cirka 134 mil lång och går i ödslig skogsterräng med en del vattendrag – att bygga den säkrare än så här är knappast tänkbart.
Vänder mig till några finska vänner och frågar om de är rädda. Får intressanta svar som återspeglar stämningsläget i Finland just nu och belyser landets historia med det otacksamma läget mellan väst och öst.
Jarmo är från finska Lappland och bär det senaste kriget med den (av tyskar) nerbrända landsändan i sitt dna. Han tänker så här: "Återigen ligger Finland i riskzonen men vi har en pålitlig statsledning och en armé i full beredskap. Och vi har haft träning under århundradens lopp - inget ont som inte har något gott med sig! Medlemskap i Nato har sina nackdelar men det finns inget annat val just nu. Det gäller att agera snabbt."
Leenas släkt är från Rovaniemi så hon bär ett svårläkt själsligt sår som gör sig gällande varje gång hon arbetar med historiskt material – eller går på stadens gator och ser broarna som byggdes efter tyskarnas förstörelse hösten 1944. Bostadsområden som restes med svenskt bistånd värmer hjärtat. Hon är rädd utan att göra nummer av det. Nato ser hon som en nödvändighet även om priset blir högt på många sätt.
Pensionerade Aulikki är på väg från Tornedalen till sommarstället i sydöstra Finland. Rakt in i lejonets gap, kan man tro, men så tänker inte Aulikki. Nej, Vladimir har redan förstört så mycket, hennes sommar ska han inte ta! Och de vardagliga mötena mellan folkgrupper tar värsta udden av fördomar och rädslor. Många ryssar har fritidshus i området, dem möter man på restauranger, badstränder och mataffärer. Aulikki gör skillnad mellan Putin och hans folk. Och många maträtter i delikatessdiskarna skulle inte finnas där utan det ryska inflytandet.
Sydöstra Finlands historia präglas annars av gränsfejder och sammandrabbningar mellan nonchalanta kungar och erövringslystna tsarer med högt pris för folket. Om denna tid påminner Olofsborgs slott, byggt som ett värn mot öst på otillgängliga kobbar i ett stort vattendrag. Slottet är scenen för en operafestival som ges varje sommar, i år blir det Verdis "Aida".
Nej, någon resa med snabbtåget Allegro till kulturen i Sankt Petersburg blir det inte för Aulikki i år.