Ett allvarssnack med mina synapser
Alla har sina knep för dylika situationer. Mitt är att försöka ockupera hjärnan med någon enkel liten syssla i hopp om att denna meditation automatiskt ska föra mig åter in i medvetslöshet.
Den här natten skulle visa sig bli extra rörig. Mitt knep var att försöka rekapitulera texten till Lick it up, en gammal Kiss-låt.
Den hade nyligen hamnat på bandets låtlista - och eftersom sångare har extra kort betänketid på scen är det bara att nöta in texten. Som ett rinnande vatten ska den sitta. Förr var det psalmverser som skulle läras innan och utan.
Numera är det ekivoka rocktexter. Jag föredrar det senare...och kunde genast nynna tyst "Don’t want to wait till you know me better..." men hade problem redan med andra strofen.
Knepet fungerade. Jag somnade om ganska snabbt när hjärnan lurats att älta rocktexter. Problemet - eller lösningen om man så vill - var bara att jag vaknade igen redan tjugo minuter senare av att hjärnan skrek:
- Jag har hittat det! Vakna, vakna. Det ska vara "let’s just be glad for the time together".
Nu befann jag mig alltså i samma yrvakna situation igen och ville ju egentligen bara somna om.
Lick it up handlar om en rockstjärna på turné som hittat en groupie-goding, bara det att hon är så motsträvig. Texten är ett försök till övertalning. Inser hon inte lyckan i ögonblicket.
Varför tveka inför det goda? Det är inget brottsligt med att göra gott mot sig själv.
Bra slicka i dig! Ta av det goda.
En bra uppmaning i dessa sträva tider då många brudar är allt för upptagna av annat - som att kompostera och diska ur gamla konservburkar. För lite tid för sex och njutning, tänker jag mellan mina lakan och går över till andra versen.
Han vill inte vänta på någon formell inbjudan. Här och nu gäller. Men precis som förra gången fastnar jag, denna gång på tredje strofen.
Även nu somnar jag om ganska snabbt...men bara för att bli väckt en kvart senare av synapserna:
- Nu har vi har hittat det! Nu vet vi!
Money rimmar ju på honey, säger temporalloben liksom för att ge mig tips som ska underlätta sökandet i cellernas bibliotek nästa gång...då jag står på scen och bara har tiondelar av en sekund som betänketid.
Denna natt Lick it up, för att uttrycka sig lite lagom opoetiskt.
På senare tid har jag fattat vitsen med dessa uppstyckade nätter. Hjärnan är klok och kan sättas i automatiserat arbete.
Många gånger får författare frågan var de får alla sina idéer ifrån. En sak kan man konstatera. När skrivaren pratar om det gudomliga, som om någon utomstående drivit fram texten, är det förmodligen bara den egna hjärnans automatiska kreativitetscenter som satts i arbete. Alla har förmågan. Att sätta igång denna maskin är inte svårare än att trycka på en knapp.
Då idétorkan slår till är mitt eget knep att kvällen innan deadline bara snacka lite med mina lober:
- Hördödu, säger jag. Vad tusan ska jag skriva för krönika i morgon?
Vid femtiden blir jag väckt av mig själv.
- Nu vet jag, skriker hjärnan. Skriv om mig! Då kliver jag upp och skriver.
Vid sjutiden väcker jag de andra. Då har jag hunnit laga god frukost. På min älskarinnas plats vid frukostbordet ligger också en datorutskrift.
- Visst kan du korrekturläsa, säger jag och börjar bita i frukostmackan.
- Det heter kreativitetscentrum. Inte center, säger hon och gäspar.
Så jobbar vi med nyheter