Krönika

Kanske kan deras budskap läsas först när de rullas ut, kanske förblir budskapet dolt. Om sådant som strängteori är det dock svårt att yttra sig.

I arvsskiftet för mer än tio år sedan ingick en skokartong med spolkärnor, hoprullade pappersbitar runt vilka vävtråden i sin tid rullades på för att passa bra i vävskytteln. En full låda som rasslade intressant men i övrigt teg. En undanställd låda med små Dödahavsrullar, utan dogmer, full av budskap. 

Men som meningen är med sådana lådor ville den bli återupptäckt. Och jag öppnade, rullade ut och läste, en kväll när mörkret föste iväg ens handlingar mot det oväntade. Decimeterstora meddelanden från tryckta skrifter, 1950-tal mest, det var lådans innehåll. Som Strindbergs novell ”Ett halvt ark papper”, men mångdubblat, fragment av liv, avbrutet meningsfulla rader. Kontexter så många att de livat upp vilken litteraturteoretiker från 90-talet som helst.  Om så vore. Reklamtexter för någon tvål, utomordentlig för filmstjärnor, predikoturer för Nederluleå södra, obegripliga finska rader (från mer östliga bekanta) och avrivna radannonser från Lantbrukarnas Föreningsblad, slaktkalvar säljes.

Allt från en värld där minnena blivit hoprullade meddelanden som dolde sig för varandra och ackompanjerades av ljudet från en vävstol som dunkade fram över decennierna, mattor, handdukar, oändliga alnar färgglada löpare för middagsborden där de döda släktingarna otåligt pratade i mun på varandra. Fullständigt oåtkomliga alla. Fast deras tecken låg där framför mig, det förflutnas miniatyrer. Mot den stora fonden av hon som en gång vävde, kraften när hon slog samman, dånet i väggarna som flyttade på lättare möbler i bondköket.

Vad är tid, frågar Lars Gustafson i diktsamlingen ”En tid i Xanadu” och svarar med fler frågor: En upprullad orm/ som långsamt ringlar sig ut/ ur det mörka nattens hål där den bodde?/ En vind som går genom fredliga fält?

Så länge vi inte frågar vet vi säkert vad tiden är, men stiger vi utanför den oskulden infinner sig mysterierna. Då blir sextio år en sekund och gårdagen oändligt avlägsen och tiden full av ljud och gestalter vars existens är tydliga utan att kunna evidensbeläggas. Kanske blir tiden då svaret på evighetens gåta, ett stycke stulen stillhet, ryckt ur det vi aldrig någonsin kan omfatta, förskräckelsen för någonting utan slut. En besegrad tid, där - med Gustafsons ord ”ingen längre känner rädslans knuta näve.”