När jag i den kylslagna sommarnatten kör grusvägen mellan Jock och Lansjärv känner jag mig alldeles tillfreds. Semestern ligger framför mig. Nu får jag sova länge och vara uppe sent, och nu kommer jag att slippa arbetspendlingen ett tag. Slippa alla vägarbeten som senaste tiden fått mig att i frustration spöa upp ratten.
Att behöva köra 50 km/h där det vanligtvis går dubbelt så fort, på en väg där asfalt brutits upp till grus, gör mig inte precis på gott humör. Ej heller att vänta på lotsar och stå i trafikljus en tidig morgon när sömnen hotar att återta mig, eller en het eftermiddag när hemlängtan och hunger river. Ständigt får jag påminna mig om att vägarbeten ju är ett måste för att få våra usla vägar i bättre skick, och ändå har jag mage att bli irriterad.
Jag filosoferar kring detta denna natt när jag varit på nöjen. Att jag nu frivilligt gett mig in på en grusväg där jag i låg hastighet smyger fram, samtidigt som jag njuter av naturens nattliga skådespel och Monika Zetterlunds "Once upon a summertime". Det är som ren meditation.
Men varför denna skillnad? En grusväg gör mig tokig och en annan nästan lycklig. Det måste handla om det egna beslutet, att på helt eget bevåg, trots nackdelarna, välja en väg i sämre skick. Kanske blandat med triumfen i att kunna gena. Att inte behöva köra ner till Överkalix för att sedan köra upp till Jock, utan istället färdas rakt genom skogen. Går man lite djupare skulle det kunna vara känslan av att våga gå sin egen väg. Inte pressa in sig i huvudledens strida ström av fordon utan i ensamt majestät glida fram genom ödemarken. Att trots kringelikrokar och medfarna vägskyltar där det föreligger risk att svänga fel ändå ha förtröstan om att till slut hamna rätt.
Via Ängesåvägen tar man sig österut, mot Tärendö, Pajala och allt där bortom. Edeforsvägen öppnar upp skogen västerut, mot Jokkmokk och Vuollerim och alla mäktiga, sorgliga dammar. Överallt detta nät av grusvägar som binder Norrbotten samman. Milen är många, men själsligen är en grusvägsfärd som att snurra på i hemtrakten, i de glömda pärlornas rike.
Längs Edeforsvägen upprepar skyltarna återstående sträcka till Lansjärv, som vore det självklart att vi har betydelse i världen. Som om Lansjärv inte bara är en passage vid E10 utan en välkänd destination. En kvarleva från bygdens storhetstid kanhända, men fortfarande aktuellt i de avsomnade avkrokarnas verklighet.