En road trip längs minnenas väg

Den här sommaren har verkligen varit sommaren på väg.
Inte för mig som stannat kvar i Luleå men för många av mina vänner.
När jag frågat dem hur de ska spendera sin semester har svaret hos de allra flesta blivit:
"Vi ska åka på en road trip till södra Sverige".

Bland det bästa jag vet är att packa bilen full med lagom mycket nödvändiga saker som man tror sig ha användning för, ta fram en tummad, välanvänd vägatlas, lägga i en cd med bästa soundtracket i växlaren och åka iväg. Långt bort.
Eftersom jag har mina rötter i södra Sveriges frodiga sörmländska mylla och Västergötlands vidder blir det ofta destination söderut när vi åker iväg.
E4ans breda, tråkigt effektiva asfalt hela vägen ner mot Umeå, fortsätta längs hisnande vackra Höga kusten, vidare söderut där man tar av på vindlande vägar genom mörkt skogslandskap som till slut möter de öppna slätternas famn.
Lägga mil efter mil bakom sig och vara framme efter minst två dagar med vetskapen om att här ska vi stanna nu ett tag.

Och nog är det längtan bort som hägrar, längtan efter något obeständigt, svårfångat.
En bitterljuv känsla av att tiden är knapp.
Och, naturligtvis, känslan av lockande äventyr även om det är ändå så litet.
Kanske väcktes min passion för att färdas på det sättet när jag var mindre.
När jag fick följa med min pappa orgelbyggaren på hans resor kors och tvärs genom Sverige. Vi nådde orter så små att andra bara passerade förbi på genomresa till något annat, säkerligen mer exotiskt resmål.
Våmb, Lenhovda, Norberg. Platser jag minns till namnet men vars bilder bleknat sedan länge.
Tiden och de många milen fördrevs genom att lyssna på tystnaden och betrakta landskapets många skiftningar utanför fönstret.
Flera år senare, när jag som "tjugoplusnånting" reste med bästa vännen i en minimal och mer eller mindre livsfarlig lånad Renault-femma till Skåne, en varm sommar och en resa som kom att upprepa sig fler gånger under den ljuva tiden mellan universitetets kurser när man fortfarande hade riktiga sommarlov.
Åren innan; liftandes på en resa med ett rockband på turné genom Italien.
Vi var på väg och det var lite högre puls, lite starkare färger och en känsla av att äntligen få släppa vardagliga ting som ballast.

Men road trip eller ej, det är skönt att komma hem.
Packa upp, minnas, andas in doften av ett äventyr.
I Ella Jonssons debutroman Aftonrodnad vacker natt som vi skriver om här intill, är det återkommande temat hemvändandet till den plats huvudpersonen Lydia kommer ifrån.
Hon har varit på väg länge innan hon bestämmer sig för att återvända.
För Lydia är det inte helt friktionsfritt att komma tillbaka hem och det väcker många igenkännande tankar att läsa romanen.
Men en resa tillbaka hem eller en resa bort, båda innebär en viss sorts längtan.
Och är det inte också just det som är tjusningen med en resa?
Att man kan längta tillbaka till en plats att utgå ifrån.