Krönika
Det var på den tiden julen firades till åminnelse av Jesu födelse och ett kärleksfullt budskap om alla människors lika värde. Men det var då det. Nu är det nytt ljud i skällan, nu råder nya ideal. Har du det svårt och är tvingad på flykt min vän? Jävlas livet? Synd, men vi vill fortsätta rapa och sätta marsipangrisen i halsen.
Nu, nådens år 2019, ljugs det hej vilt och fakta friseras. Och skämsfaktorn tycks oändligt låg när vilka grodor som helst torgförs som ”sanningar”. Nu senast en Sverigedemokratisk ordförande från Norrtälje (kanske inte det mest glänsande järnröret i lådan) som vill åsiktsregistrera alla journalister på SVT och Sveriges Radio i sin önskan om att pulverisera Public Service. Jag måste nypa mig där bak. Det stormas mot väderkvarnar. Det gnölas, gnälls och gnatas i spåren av den rådande högerpopulismen. På högerkanten ropas gravallvarligt på hårdare tag och fler poliser, och S hänger på – samtidigt som poliserna själva säger att det är inte där skon klämmer. Tonen har hårdnat i gamla Svedala, vi förvandlas så sakteliga till ett mini-USA. Tro fan att folk trösthandlar – för vem trivs egentligen i dagens politiska klimat? Tack Sverigedemokraterna – den nya eliten!
I Johannesevangeliet 8:31 säger Jesus att ”sanningen skola göra eder fria.” Värt en tanke så här i juletider?
Fick mig en funderare om detta kring ord och ords valörer när jag härom kvällen såg pjäsen ”Bang” med Anna Takanen på SVT om journalisten Barbro Alving, signaturen Bang. En förnyare av det sociala, politiska reportaget med legendarisk rapportering från Spanska inbördeskriget och olympiaden i Berlin 1936. Alltid saklig, alltid med en varm ton av empati i botten, alltid noga med sina ordval. Som ung gymnasieelev med fjun på läppen tog jag en rövare och bad henne om en intervju kring journalistikens roll i samhället inom ämnet samhällskunskap. Och kors i taket: Bang svarade ja! Så där stod jag i hennes rätt flådiga våning på Sibyllegatan i Stockholm och darrade. När hon så efter mina frågor i sin tur vänligt frågade om mina framtidsplaner svarade jag så vuxet jag förmådde att ”skaffa barn tänkte jag vänta med”. ”Man skaffar inte barn, man skaffar möjligen stövlar – men inte barn! Barn är en gåva, det är något man får om naturen så vill. Ni måste vårda ert språk unge man.” Denna vänliga avhyvling bär jag med mig som ett rättesnöre än idag.
Trots dessa brasklappar ber jag att få önska alla läsare en fröjdefull jul!