Isabel Anderssons regidebut om skådespelaren Lena Nyman imponerar inte alls på skribenten. Det är tydligt. Paulina Sokolow menar att tuffare frågor borde ställts till de intervjuade Börje Ahlstedt och Rolf Skoglund och att filmens struktur bygger på dessa tvås, och andras kulturmäns, godkännande eller underkännande av Nyman. I stället för att gå igenom Lena Nymans kärleksrelationer borde filmen fokusera mer på den hårt arbetande skådespelartalang som Lena Nyman var, är Sakolows tes.
Hon har rätt i att Lena Nymans privatliv får mycket utrymme gentemot hennes insatser för teatersverige i ”Lena”. Jag håller dock inte med om att det skulle vara av ondo eller att Lena Nyman fläks ut i filmen. Det privata är ju intressant för konsten, eftersom en konstnärs privatliv såklart får konsekvenser för konsten hen skapar.
Konstnärsporträtt som endast fokuserar på personen i frågas privatliv är dödstråkigt, anser jag. Inte heller tycker jag att det skulle vara ofeministiskt att låta Nymans kärleksrelationer få ta stor plats i filmen. Det är en ogenomtänkt analys. Min övertygelse är i stället att manliga konstnärers privatliv borde ges större utrymme i porträtt av dem. Det privata är ju politiskt.
När det kommer till just Lena Nyman har kärleksrelationerna även en annan dimension: de gestaltar konflikten mellan yrkeslivet och privatlivet. Lena Nyman skriver i sina dagböcker att hon väljer teatern framför allt, att det är hennes högsta prioritet. Samtidigt verkar hon längta efter kärlek och går mycket upp i sina relationer. Den konflikten är viktig för att försöka förstå Lena Nymans person. Vilket, tror jag, är anledningen till att Isabel Andersson valt att ha med det i filmen.
En dokumentärfilm har heller inte i uppdrag att ge sanningar. Det är inte journalistik, utan en konstnärlig skildring. Som regissör behöver alltså inte Isabel Andersson ställa tuffa frågor till Börje Ahlstedt och Rolf Skoglund, som en journalist hade behövt. Syftet med ”Lena” är inte att granska och utkräva ansvar.
”Lena” ger såklart inte heller en fullständig bild av Lena Nyman som alla skulle hålla med om. Det hade aldrig gått, speciellt inte eftersom Lena Nyman verkar ha varit en komplex person. Men Isabel Andersson lyckas i sin film ge tillbaka agensen till Lena Nyman själv, och det är stort.