En dag bra att dö på

Tristessen och stillheten är nog så intressanta fenomen. Invanda mönster likaså, och den dagen man bestämmer sig likt en indian "att det här är en bra dag att dö på", då vet man att allt kaffe är nymalet. Kanske är det den enda dagen på hela sommaren då havet ligger stilla. Kanske störs man inte ens av flugorna.
Det är i dessa lägen som minnet och nuet görs till en märklig gröt i hjärnan.
På utedasset hittade jag dessutom ett gammalt nummer av Illustrerad Vetenskap från 1986 där en rubrik utlovar: Cancerns gåta löst om 20 år.
Man huvudräknar lite snabbt och inser att det gått mer tid än så.
Inga förhoppningar är sanna utsagor, borde filosoferna påminna.
Så man får förmoda att min egen levnadsdröm om ett friår i tristess även den är en illusion. Men egentligen har jag inga andra önskningar än den att bara sitta här och ha tråkigt. Allt bygger på en helt oigenomtänkt idé om att det bor någonting vackert bakom ledan. Att den under den sista vinterpotatisen i jordkällaren uppenbaras en lucka till en annan tid.
Men den idén är förmodligen lika falsk som utsagorna i det vetenskapliga magasinet.