Och nu är vi här igen, i hösten.
Min personliga favoritårstid och den tiden på året då sommarens synder är förlåtna och nyårslöften som gått i stöpet är bortglömda. September är mer som nyår än det faktiska nyår, perfekt för symboliska, men också verkliga nystarter och mål som det finns lust att förverkliga.
För det är någonting med att löven ändrar färg och himlens omställning från ljusa nätter till mörka kvällar som påminner om det ständigt föränderliga och det klyschiga i att det mesta faktiskt är möjligt som är en del av det fina med att leva, visst?
Men nog om det sentimentala, jag är faktiskt här för att dela med mig av min nöjeshöst-lista som jag så fint knopat ihop från vad som ger mig pirr i maggropen när kylan och mörkret infaller.
Jag tittar på Idol..:
Det är mest troligt ett stående segment i mångas liv under andra halvåret, men för mig har det inte alls fångat mitt intresse senaste åren. I år sätter jag mitt hopp till döballa och, som hon själv beskrev det, “Norrbottens representation” i årets kvalvecka - piteåbon Nadja Holm. Med tro och hopp om att hon går vidare till fredagsfinalerna, ska det bli otroligt roligt att följa.
...och Andra Avenyn:
Göteborgs-dokusåpan från 2007 om vilsna ungdomar i den fiktiva stadsdelen Riverside är tillbaka att se på SVT Play och det är väl ändå det bästa och sämsta en har sett på samma gång? Med cirka 1000 avsnitt och en handling som kräver noll tankeverksamhet är den perfekt att beta av när saknaden efter uteserveringshäng kommer smygande.
Jag lyssnar på Hurula:
Luleåsonen är tillbaka med den nya singel “Tro på er ruin” och hintar om att ett nytt album är på gång. På Kirunafestivalen 2019 skrev jag i en recension, efter hans spelning:
“Tack för att du ser glesbygden, tack för att du ser dem längst ut på tunnelbanelinjen och tack för att du bryter centralortshysterin med låtar som fungerar som snuttefilt och utloppsmaskin på samma gång. Du kanske var 22 år när du lämnade Luleå men lämna aldrig musiken. Vi behöver dig.”
Ord som känns lika aktuella idag.
Jag läser “Sen for jag hem”:
Trilogin om Jana Kippo har nog inte flugit många över huvudet och efter att precis ha avslutat andra boken i serien vågar jag mig på att säga att det är en av de starkaste litterära upplevelser jag har haft. Karin Smirnoff språk går rakt in och hennes gestaltning av kvinnoöden och glesbygdsliv känns trovärdiga, och inte minst, viktiga.