23 september. Kalla vindar har börjat klösa mot mina fönster. Löven dansar på gatorna. Träden har blivit till tavlor av eld, och jag trodde att världen fick färg på sommaren men jag hade fel. Det är nu världen färgsätts. Brinner, ruttnar. Faller. Det är så vackert. Hela naturen står på sin yttersta spets; balanserandes på den tunna linjen mellan liv och död och det kommer aldrig att bli vackrare än vad det är nu. Vackrare än så vacker man är när man tippar över och släpper taget. Börjar falla. Jag tänker på dig.
31 december. Klockan är 23:22 och vi sitter på en buss som lotsar oss genom mörker och ett snöpudrat Luleå. I morgon är det ett nytt år och vi kan lova att oss själva att vi ska förbättra oss men i kväll spelar ingenting roll. I kväll har vi inga gränser, i kväll vill vi bara känna att vi lever. I morgon kommer vi önska att vi inte lever. Bussen är helt fullproppad, människor sitter tre och tre på bussäten gjorda för två. Fyra och fyra händer också - det är bara att sätta sig i knäet, inga problem, sätt dig här! Här finns det gott om rum! Trevligt att träffas, ska du också in till stan och se på fyrverkerierna?
Vi två hör inget. Ser inget. Vi sitter i vår egna lilla bubbla. En egen skör, skimrande värld som existerar under några få darrande minuter denna natt, denna bussresa. Vi har varit vänner i 5 år och jag tycker att jag känner dig bra. Jag vet hur ditt ansikte ser ut när du har en bra ansiktsdag, som du säger. Jag vet att det är dina ögonbryn som är avgörande för denna bedömning. Jag vet vad du vill döpa ett av dina framtida tre barn till. Dina andra barn (ett tvillingpar - en flicka, en pojke) har du inte bestämt namn till än. Jag vet hur ditt ansikte ser ut just innan du börjar gråta.
Under en bussresa på 40 minuter, under bubblans trygga tak, tillåter du dig själv att falla handlöst. Jag känner inte den här personen. Och innan bussen stannar och bubblan spricker och du generat ursäktar dig med att du nog tog ett glas för mycket, så hinner du vara mer sårbar och patetisk än vad jag någonsin har sett dig vara. Du är rädd. Barnslig. Du är svag. Du säger saker som man inte ska säga högt. Du säger att du vill att jag ska glömma bort det här i morgon, att det inte är meningen att jag ska se dig såhär, att du förstår om jag tycker att du är jobbig och löjlig, men du har faktiskt inte förstått något alls.
Du har aldrig varit vackrare i mina ögon. Vackrare än så vacker man är när man tippar över och släpper taget. Börjar falla.