Våra kroppar och individer är som abstrakta töcken, individualismens samhälle är en spökbild. Inga hantverkare på gatan som runt Medelhavet, inga oanmälda skvallergrannar som stormar in i köket som på femtiotalet. Ingen förståelse av det närmsta samhället, istället digitala spöken överallt.
Och ibland brister sambanden. Min generations upproriska ungdomlighet fortlever nu i bloggosfären i form av förgrämda gubbar som väser otäckheter om Greta, misstror metoo-rörelsen och skrockar om att klasskampen nog är viktigare än både feminism och klimat.
Låt oss därför återvända till orden en stund. 68-ornas viktigaste ledord var ”medveten”. Du var medveten och hade därmed ansvar. Intellektuellt, moraliskt, i handling, i ord. Medveten att ta in världen, inte att förneka den, medveten att förändra, inte förstockas.
Men ordet kom ur bruk. Nu läser jag jämnåriga och skäms ögonen ur mig. Allt avförtrollas, magin och föreställningen om att vi ändå bar någonting smått heligt släcks, tron att vi inte behöver ångra våra rena ideal för femtio år sedan falnar.
Som värst syns en grotesk nidbild, en skvader av höger-vänsternationalism som vässar sig mot nyanlända, mot gängvåld, mot alla icke normerade och alla som kommit hit och gormat till den svenska modellen. Jo, och mot ungdomar som inte går i skolan, utan klimatstrejkar. Tänk er - gamla radikaler klagar över skolstrejk, den senile leninisten saknar minne.
Osökt försvarar de ”Nya tider” där Jan Myrdal medverkar med lite antiimperialism när han inte tar emot Kinas infame ambassadör eller gör ronder på Tinder, och att Putin är en rejäl karl är lika tydligt som att Handke är värd sitt pris för sitt stolta försvar av serbiska 1300-talsvisioner. Därefter låter de proklamera att folkhemmet borde återupprättas och har sagt sitt.
Så växer fantomer och fantomsmärtor fram i samtiden, mardrömmonster värre än Goyas. Saker vi aldrig sett eller erfarit men ändå ska bekämpa med full kraft, slag som helst riktas mot de mest värnlösa, de som inte ens har sina bojor att förlora och inte får en rad i Internationalen.
Långt om länge tar ungdomen alltså slut för dessa som klöser sig fast i ungdomens slagord och aldrig märkt att hela världen under tiden blivit utbytt.
Sekten, som var 68-ornas skola, kändes varm och inkännande, men var en kätte där inskränktheten gav upphov till livslång deformation bara tiden fick gå. Och dogmen, som tillsynes förklarade tillvaron, var som en tidig stroke med bestående bortfallssymtom.
I de stunderna slits nostalgin i bitar, minnena brinner upp och jag ställer sinnet bland Greta och hennes vänner. Där blir jag, där tar världen sig samman och kanske får jag syn på några andra av 68-orna. De medvetna, de som också känt igen sig i de klara blickarna och de omisskännligt rättvisa orden.