I nio veckor rullade programmet inför en miljonpublik som verkar ha bestått av mycket mer än bara barnfamiljer. Bland mina vänner på sociala medier ser jag creddiga kulturmänniskor som skriker: “DET ÄR LISA MISKOVSKY SOM ÄR ISVARGEN”, och sen sitter de och diskuterar, med andra creddiga kulturmänniskor, vem som är Jokern. Det här är alltså personer som i sitt vanliga universum gör diskursiva analyser av gamla dammiga romaner. Vid en första anblick tänker jag så klart att man gör sig rolig på programmets bekostnad, skrattar och ironiserar över det bisarra, men så är det inte. Det verkar helt enkelt finnas ett genuint intresse för sjungande godisautomater. För övrigt en mening jag för ett halvår sedan inte trodde att jag skulle skriva.
Ungefär samtidigt som Masked Singer sänder sitt finalavsnitt sänder poddaren Navid Modiri ett program där han samtalar med Paolo Roberto. Ni är säkert bekanta med Paolo-historien, den före detta boxaren, kocken och hälsoprofilen som förra sommaren greps och erkände sexköp. Programmet och programledaren har fått utstå en hel del kritik där många säger att man inte ska ge brottslingar en röst. Jag förstår poängen och kan delvis hålla med, även om jag också kan tycka att det lika mycket handlar om hur man gör det, men huruvida poddar med dömda sexbrottslingar eller inte bör sändas är en annan diskussion. Nu undrar säkert många vad en Paolo Roberto-intervju har med sjungande godisautomater att göra. Kopplingen är kanske inte helt vattentät men jag tänker att det här kanske säger något om hur trötta vi är. I våra Covid-hjärnor. Men också varför det kan rädda oss.
Unesco skriver i slutet av 2020 en text där man understryker kulturens bidrag till att hantera den pågående pandemin. “At a time when billions of people are physically separated from one another, culture has brought us together”. Kanske är det helt enkelt så att det enda vi söker i kulturen just nu är något som för oss samman. Vi orkar inte teoretisera Kafka. Vi vill inte lyssna på Paolo. Vi har ingen ork. Spela roll om det känns lite dumt. Jag känner igen mig själv väldigt mycket i det här då kulturen jag konsumerat senaste månaderna har varit av typen: Youtube-klipp på killar som äter väldigt mycket mat. Det jag menar är att vi behöver något som samlar oss, något som minskar avståndet, och till vår undsättning kom Sven Melander i en pingvindräkt. Åt vilket håll kulturen tar vägen när restriktionerna lättar vet nog ingen, men jag vet att vi måste vara rädda om den.