För det slog mig härom månaden, att jag egentligen inte längre lägger särskilt stor vikt vid vad som faktiskt händer på scenen, på museets väggar eller på bioduken. Knappt ens vad som sägs av vilka som för tillfället råkar sitta på stolarna i panelsamtalet.
För det första jag tittar efter när jag kliver in på avsatt plats för kulturarrangemanget är vilka som är där. Och vilka som inte är där, men som man hade hoppats skulle komma. För att man själv vill. Eller för att man tror att vi behöver det. Behöver höra vad som sägs eller se vad som visas. Ibland rent av för att bryta ensamheten. För att byta några ord med någon. Dricka kaffe och smaska på någon kanelbulle. Jag tror att det handlar om drömmen om det gemensamma. Att det att överhuvudtaget träffas över familjegränser och vänskapsgränser är grunden för merparten av allt som är värt något i det här samhället.
När jag var pojkspoling var jag ärligt mest intresserad av att rätt folk var på plats. Och rätt folk hade rätt skor, rätt kläder, läste rätt böcker och lyssnade på rätt musik. Nuförtiden föredrar jag folk jag förr betraktade som fel folk. Vad skall vi stå och nicka samstämmigt åt varandra för, vi som redan tycker likadant? Och förfasas över att den där litauiska poeten inte fått det erkännande hos den breda massa vi tycker att den borde fått? Nej, ingen är väl vidare betjänt av att ena gruppen av människor går åt ena hållet, den andra gruppen åt ett helt annat håll, medan en tredje grupp bara stannar hemma.
I höstas kom det över tvåtusen personer till kulturveckan Farväl Focus i Malmberget, av vilka den absoluta merparten var människor jag aldrig någonsin ser lyfta sina fötter över trösklarna in till andra kulturarrangemang. Jag vet inte riktigt varför det blev så välbesökt. Kanske var det den där tretton våningar höga kåken som kallade. Bra var det i alla fall. Nästintill perfekt. Inte till följd av vad som visades, utan för att det var många olika ögon som tittade. Inte bara många ögon. Utan många olika. Däri ligger skillnaden.
Det är det jag saknar allra mest just nu. Inte att just Martinez, Malmnålarna eller Movits! håller sig undan de svenska scenerna, utan att vi som skulle gått dit måste stanna hemma. Inte det att vi tvingas hålla oss undan kulturen, utan att vi måste hålla oss undan varandra.