Med smak av hallon, apelsin, cola eller päron. Det var sak samma, så länge det var ordentligt sockrat och kolsyrat. Till fotbollsträningen på Kvarnhedens IP, långa baddagar i Sangersjön eller för att skölja ner chips, popcorn och godis – att dricka dricka kunde maximera upplevelsen av varje enskild stund i livet, oavsett vad den i övrigt kunde innehålla.
Och julen var naturligtvis inget undantag. Dricka ville man ha, till prinskorvar och revbensspjäll, rödbetssallad och hembakt matbröd. Men inte ens som tioåring kunde man därför hitta mig sockerskakande vid köksfönstret, i otålig väntan på att årets sista högtid skulle fullkomliggöras av att äntligen få syn på en lastbil fylld av just cola, navigerad ända upp till den norrbottniska landsbygden av en amerikansk, fetlagd tomte bakom ett spann av hjortliknande renar.
Det är ju ingen hemlighet att det här multinationella företaget länge velat ersätta musten på svenskarnas julbord, och när jag som vuxen ser den reklam som sedan nittiotalet rullat nästintill oförändrad i svensk television tror jag mig förstå delvis varför – man får nog bottenskrapa helsickes länge för att hitta en unge som kan identifiera sig med den. Ändå nöter man den år efter år. Så här ser glada ungar ut, glada ungar som längtar efter julen. Och cola.
I huvudet mitt finns det fortfarande spår av jinglarna från nittiotalets första år. Vi var tidiga med parabol i byn och jag fick rikligt med material att surra om med kompisarna i klassen. ”Haru sett den där med han som står med mopeden och spinner i sandtaget?” Inte vill jag väl riktigt tro det, men kanske har de första reklamfilmerna satt spår i konsumtionsmönstret mitt.
Idag däremot skulle jag nog inte kunna namnge en enda person i min närhet som har ett positivt förhållande till reklam. Varken till den om mikromat, den om schampo, om batterier, allergitabletter eller cola. Den bara finns där, en parallellvärld av beteenden, som inte var och en för sig, men sammantaget tecknar bilden av ett idealsamhälle som planeten inte längre orkar låta oss uppnå.
Som barn var det inte mycket i min värld som var viktigare än dricka, men inte spelade det någon roll vilket märke det rörde sig om. Kanhända borde vi resonera lite mer som barn, så skulle vi nöja oss med att tillgodogöra oss de basala behoven. Om nu socker verkligen är ett av dem.