Det som lyser igenom är samhörigheten – maten, orden, naturen

NSD:s krönikör Anna Kuru läser Provins med texter och bilder av samer och tornedalingar. Texterna om rasbiologins härjningar berör på djupet. "Måtte vi aldrig hamna där igen", skriver hon.

Anna Kurus böcker utspelar sig i Kiruna och Tornedalen. Just nu arbetar hon med att ge ut novellen "Islossning" översatt till meän kieli. Arkivbild.

Anna Kurus böcker utspelar sig i Kiruna och Tornedalen. Just nu arbetar hon med att ge ut novellen "Islossning" översatt till meän kieli. Arkivbild.

Foto: Maria Unga

Krönika2024-10-12 00:01
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Minnen, tänker jag när jag läser. Alla minnen vi människor bär på. 
     Det är snöstorm utanför mitt köksfönster och det senaste numret av tidskriften Provins ligger framför mig. Det är ett dubbelnummer med texter och bilder skapade av de två minoriteterna samer och tornedalingar/lantalaiset/kväner. Via de tryckta orden lyfter ett geografiskt stort område med kulturer som inte bara nuddar vid varandra, utan som historiskt och för evigt är sammanflätade. Det går inte att nämna någon specifik författare vid namn, utan att göra avkall på helheten. Varje berättelser blir en del i något större, minoriteterna blir till en majoritet med det förflutna tydligt även för den som trott sig vara historielös. 
     Ärren som minoriteterna utsattes för genom försvenskningspolitiken finns kvar och kanske är letandet efter rötter extra svårt för den som finner sig bära på arv man inte vetat om. Att vara ett mellanting i ett gränsland med lagar man inte rått över själv. Sökandet efter en många gånger förtigen historia går som en röd tråd genom sidorna. Här finns en sorg, ett vemod men också en glödande urkraft. En vilja att återta det som alltid funnits någonstans; kulturen och språket man mist och till sist kanske lyckats lära sig. 
     Men det som rinner mellan sidorna är inte bara orden och älvarna, det är folket som har huvudrollen. Här syns inga törnen, inga agg, inga diskussioner om jakt och fiskerätt. Nej, det som lyser igenom är samhörigheten. Maten, orden, naturen och humorn; allt som förenar. För både Tornedalen och Sápmi sträcker sig över fjäll och myrar, längs med älvar och in i städer; med kulturer burna av dess människor. Och på något vis, fastän folk och språk skiljer sig åt finns det ändå något som binder samman, som länkar vid varandra utan att någonsin släppa taget. 
     Kanske är texterna om rasbiologins härjningar de som är mest laddade och berör på djupet. Måtte vi aldrig hamna där igen. Inte genom någon utomståendes blick på oss i norr och inte heller genom att dra gränser mellan oss själva. Det får bara inte hända igen. När jag slår ihop tidskriften har vinden utanför mojnat, snön slutat falla och det är först då jag ser citatet på pärmens baksida. En mening tagen ur en av texterna, skriven av Erik Kuoksu: ”Det enda som hindrar vårt fall är att vi har varit med förr.”
Och jag tänker, att kanske är det just minnena av det som varit som kan bli grunden till något nytt.