Samtalen studsar mellan vädret idag och tiodagarsprognosen, kanske orkar man öppna en bok av bladvändande karaktär men mest troligt har man bara tagit med sig läsning utifall att. Det är tiden då det så kallade batterierna ska laddas för att sedan räcka hela vägen genom mörkret.
Återhämtning är ett ord som används mycket i behandling för utmattning och stressproblematik. Man pratar om återhämtningsbeteenden. Dessa kan se olika ut för olika personer, men skiljer sig också åt mellan tidpunkter i livet eller under dagen. Till exempel kan det efter en dag på kontoret eller i skolan, där hjärnan har gått på högvarv, vara återhämtande att ta en promenad eller jogga. Har man umgåtts med släkten under midsommar kan det krävas lite social återhämtning och efter en hel dag i trädgårdslandet och bland ogräset kan det vara vettigt att stimulera knoppen lite. Problemet när batterierna laddas ut är, om vi ska måla den här bilden med den bredaste penseln, inte att vi har för mycket att göra utan att vi tar för lite tid till återhämtning. Det är obalansen i balansen som får oss att kantra.
Jag tänker på det här när jag tar min sjätte raka morgonpromenad med Jackson. Han är en storpudel som älskar sjöfågel. Vi går ner mot Edeby hamn på Väddö, i Roslagen, dit jag och min sambo åkt för att agera hundvakt och inleda semestern. Stora delar av tiden sitter vi tysta bredvid varandra i varsin solstol. “Det är nästan varmare idag”, säger den ena. “Jag tror det”, svarar den andra. Vi läser några sidor ur en bok, grillen är plötsligt igång, pålandsvinden susar i träden. Såsigheten. Såsigheten gör mig plötsligt galen och det börjar krypa i kroppen; för hur än mysigt det är att parera halloumi och hundar som får vittring hade brädan tippat över. Jag behövde något annat.
Fyra timmar senare går vi in på festivalområdet på Gärdet inne i Stockholm. Lollapalooza 2022, står det på stora banderoller. Folk har på sig magtröjor och tonade glasögon, den bekanta lukten som bäst kan beskrivas som en blandning av langos och förväntningar får mitt ansikte att spricka upp i ett stort leende. Little Jinder står på scenen och försöker få ihop ett vettigt mellansnack. Trots att det inte går något vidare så förlåter jag henne, låtarna förlåter henne och det gör sommaren också.
Efter en vecka utan intryck var det precis det här jag behövde för att komma i balans. Träffa kompisar från förr, dricka något ljummet och avslaget och känna pulsen vibrera av bas och liv. Under den rosa sommarnatten står jag tillsammans med 50 000 andra människor framför scenen och gungar i takt till Post Malone. Nu bra mycket lugnare än i solstolen tidigare på dagen. Är det något vi inte får glömma när vi ska ladda batterierna så är det att omväxling är grejen. Det tradiga, enformiga helvetet kommer förr eller senare att kasta sig över oss igen och då är det bättre att passa på nu, innan hösten.