Två septemberdagar med spelningar, workshoppar, föreläsningar och panelsamtal. Mestadels utomhus. Av försiktighetsskäl.
Allt medan festivaler och stadsfester valde att stå över. Troligen av oro för att större ekonomiska satsningar inte skulle bära sig. Det fungerar ju så när apparaten är stor: löner skall betalas, arvoden, ljus och ljud, serveringspersonal, scenbyggen och projektledare. Då måste man vara säker på att folk får komma. Inte bara att de vill betala för sig.
Men bakom Gällivare minoritetsspråksfestival står en mindre kulturförening, som just utifrån sin storlek måste tänka annorlunda. I sådana föreningar finns sällan några projektledararvoden eller alkoholtillstånd man behöver finansiera med biljettintäkter. Istället hoppas man att folk vill komma, trots att de inte behöver betala för sig.
Det finns en del som menar att man däri tar en risk: att om man inte har betalt för något finns där inte tillräckliga incitament för att också gå; att gratis innebär att folk tar alldeles för mycket för givet. Kanhända blir det så ibland, men står inte problemet egentligen att finna på en annan nivå? Jag tror det: bristen på förståelse för vem som är avsändare.
När det gäller antalet besökare var festivalens första dag en besvikelse. Lördagen var bättre, men inte så bra som den borde varit. Utan problem kunde jag rabbla säkert hundra namn på personer som borde varit där. Inte för att de kanske gillat allt som erbjöds. Utan för att ställa upp. För att det är skillnad mellan arrangemang som görs på ideell basis och på professionell nivå. För att det är känsligare att strunta i det som är gjort av kärlek än det som är gjort av vinstintresse. Om folk inte bättre börjar se det fasar jag för att de ideellas ork kommer att tryta. Det måste bli slut på det här med att ”vi ser ju om vi går”. Man måste gå.
För nästan tio år sedan samlade jag citat från människor som fått svara på en fråga i lokaltidningarna. Innan de försvann från NSD återfanns den delen av tidningen på tredje sidan, strax ovanför väderprognoserna. En äldre kvinna hade vid ett tillfälle fått frågan om hon tänkte besöka en stundande festival. Hon svarade att ”när det ordnas något i Boden tycker jag alla som kan ska gå”. Jag hoppas att det är en inställning som inte försvinner med den äldre generationen, utan att fler börjar resonera som hon: att alla som kan skall