För några veckor sedan var det flygplatsen i Kabul. Dit har många i Sverige en mental navelsträng genom de asylsökande, mest unga män, som tvingats landa där. Och i Kabul dödades för några år sedan en av Sveriges populäraste radiojournalister, till stor sorg för alla som började dagen med hans nytra röst, som även kom till tals med de undanskymda kvinnorna.
Sedan bilder från al-hol-lägret där små barn riktar stora ögon mot kameran sittande i sanden som är deras hem.
Reprisen av 11 september i USA, det spektakulära våld mot världens maktcentrum.
Mest är det män som utövar det fysiska våldet, även om en del kvinnor deltog i IS kamp för en rättroende värld.
Byter kanal till mjukare värden. Hamnar på en partiledardebatt i ett grannland. Bara kvinnliga politiker och en manlig programledare. Tar ministern pressfrågorna först? Världen kan se ut på många olika sätt just nu. Det är en evighet mellan Afghanistan och en nordisk tv-studio.
Sverige firar i år hundraårig kvinnlig rösträtt. Rätten kom inte utan kamp men utan större fysiska övergrepp, i motsats till många andra länder i världen. Önskar att SVT visar serierna "Fröken Frimans krig" och "Vår tid är nu" i repris så att så många som möjligt kan se dem. De åskådliggör kampen för rösträtten för yngre generationer och visar även det tunga arbetet i ett restaurangkök innan maten landar framför gästen.
Och nu ska Sverige få en ny statsminister. En kvinna är förhandstippad. Det är på tiden efter alla män som suttit på posten. I övriga Norden är det flera kvinnliga statsministrar och statsöverhuvud i närtid. I Estland är just nu både presidenten och statsministern kvinnor – en lämplig sak att fråga om i "På spåret", som sällan eller aldrig nämner Estland eller Finland.
Min önskan är att Sverige satsar på en kvinnlig statsminister som om hon blir långvarig kanske sitter kvar när Sverige får en kvinnlig monark, den första sedan 1700-talet.
Så det kan hända mycket bra saker också. Men det allra mörkaste molnet som ligger över hela världen hotar oss alla rätt så lika.