För inte är det väl riktigt på riktigt längre, det här med julen. Jag vet inte; det kanske bara är jag, men jag tycker att det skaver mer och mer för varje år som går. Och den som har läst mina tidigare krönikor ramlar nog säkert inte av stolen när jag säger att jag tycker att det beror på konsumtionssamhället. På kommersialiseringen av allt. På att det känns som att allt och alla trycker upp det där julmysandet i ansiktet på en och fordrar att man skall vara med och betala.
För det är som att allting är styrt till att arbeta för det maskineri som till varje pris måste fortsätta att snurra. Att ovanpå varenda upplevelse av julens miljontals olika uttryck har det lagts en känsla, eller snarare ett behov av att vilja köpa sig fram till en del av den här gemenskapen, den här kollektiva upplevelsen av julen. Inte ens musiken är fredad längre. Jullåtar används för att sälja julen som känsla och det verkar inte spela någon roll vad texterna handlar om. Allt är en del av samma mysiga känsla och myset kostar pengar. Kulturen har trätt i tjänst för kapitalet och förlorat sitt egenvärde. Nu skall den få oss till köpcentret och inte till konsthallen!
I det där har jag också fastnat. Att inte längre alls kunna styra konnotationerna. För så fort jag lämnar lägenheten och öronen träffas av, låt säga melodin till texten om den som drömmer om en jul hemma, då kommer de där bilderna. Vare sig jag vill det eller inte. Jag försöker tänka på vad julen skulle kunna vara, men det enda jag ser är en kärnfamilj i mjuka kläder i juliga färger, inbäddad i det där äckligt glittrande, konstgjorda ljuset och samlad kring ett berg av julklappar, där bildsköna föräldrar och välartade barn med gnistrande ögon och kritvita tänder ler mot varandra, lyckligt obrydda om världens sorger och skyddade av fyra väggar, privata sjukförsäkringar och två rejäla månadslöner!
Det där är reklamens jul. Konsumtionens jul. Och den är starkt villkorad för att kunna upplevas i sin skönaste form. Här duger inte några halvmesyrer. Här skall allt med. Och kronan på verket är naturligtvis klapparna. Har du redan vad du behöver? Det spelar ingen roll. Då får du se det som så att den största lyckan i livet är att få något du redan har och behöver nytt av: inte en julgran, utan en ny julgran – en som gör upplevelsen av julen ännu starkare nästa år, hurra!