Du står och håller i din telefon. Din hand vet exakt hur många scrollningar som det behövs på mobilens touchskärm för att nå henne. Tre långa drag och ett kort. Hon är ett fingeravtryck bort men ditt finger stannar i luften. Det är något som håller ditt pekfinger där, som ett gummiband kopplat mellan ditt finger och insidan av din kind.
Du vågar inte ringa.
Minns du att det var ni som inte ville vara två halvor när ni kunde vara en hel? Minns du den gången du grät mot hennes axel och hon visste genom att titta på kurvan av din ryggrad att det inte var tillåtet att fråga varför? Minns du att du inte vågade skriva ett sms utan smileys när du frågade henne om du hade glömt din tröja hos henne? Minns du att det var något som var trångt och konstigt och farligt och du visste inte om det var luftutrymmet i sms:et eller luften i dina lungor?
Det borde räcka med att du älskar henne och hon älskar dig. Men det är utmattande att ständigt försöka övertyga dig själv, henne och din förbannat veka röst att det är sant. Att allt är okej. Att allt är som det ska vara, i denna förrädiskt stabila fas. En fas, ett tillstånd, en hållplats där ni inte rör er. Ni är hellre bekväma i er obekvämlighet, för du minns fortfarande hur perfekt din näsrygg passade i gropen där hennes hals övergick i nyckelben. Hur hennes lugna andetag bar ut vågorna av dina våldsamma hulkningar tills du var i hamn med din sorg och kunde lämna. Och nu gör det ont att höra hennes röst.
Nu gör det ont att bli hel. Nu sticker hennes kanter, nu skär ni i varandra för att komma in, komma rätt. Till en hållplats, ett tillstånd, en fas som brukade vara så anspråkslös.
Du går på autopilot och använder gamla minnen som rent bränsle men ett hjärta kan inte gå på gamla minnen hur många mil som helst. Ett hjärta kan inte drömma på gamla minnen hur många hjärtslag som helst. Dina minnen är snart sönderälskade och en dag kommer du att växa ur dem.
Någon dag kommer de att vara mer smutsiga än älskade, och de kommer att kastas i hörnet med din gamla gossedjursapa.
En dag startar en motor; du åker nu, och medan hållplatsen försvinner bakom dig spys dina minnen ut som gråa hostningar i novemberkyla från ett hjärta som känner sig gammalt. Som längtar tillbaka men är på väg bort.