Jag vaknade upp en morgon och Lund hade exploderat i rosa blommor. Träden såg nästan barnsliga ut, som små leksaksträd man köper i souvenirshopar i Japan. Solen stack mig i ögonen när jag steg ut från lägenheten och jag kisade för att kunna se världen tydligare fast problemet egentligen var att världen var alldeles för tydlig. Som om vi levt i en låtsasvärld med fel färgkontrast, med bara dova toner i grått och brunt. Det gjorde nästan ont att se igen. Om det kändes i ögonen eller i bröstkorgen vet jag inte riktigt. Men det var inte så jag visste att våren hade kommit.
Jag hörde lundabor bittert säga att " jaha, är det dags att komma nu, va! Förra året hade vi det såhär redan i april!", och de sög girigt i sig världen som om det var en rättighet och inte en dröm. Jag stapplade omkring, som en nyförlöst och försökte förstå basala ting som att gräs ska vara grönt och att vita bleka halsar inte behöver gömmas i halsdukar. Vi stapplade alla omkring. Pratade om hur varmt det var medan vi stoltserade med jacklösa överkroppar och frös i hemlighet. Men det var inte så jag visste att våren hade kommit.
Det var det där gnolandet. Det var att människor gnolade på Ted Gärdestad och inte Kanye West. Det var att folk bytte ut sina "hej" mot "hejhej" och "tack" mot "tacktack". Det var busschaufförer som log när folk sträckte fram busskorten. Det var ännu en krönikör som skrev en dum sentimental vårkrönika. Det var att människor överallt stod i stilla arméer. Mitt i cykelbanor, utanför affärer, i köer till glasskiosker. Med slutna ögon och ansikten vända mot solen, sökandes som kompasser efter varma solstrålar - medan ännu en turist förvirrat tittade på.
Det är inte de rosa blommorna eller det skarpa solljuset i sig Det är sättet människor går runt som små egna kärleksförklaringar. Sättet de spricker ut i leenden, där rosa blommor och skarpt solljus verkar sipprar fram. Det är inte våren i sig.
Det är hur våren utanför blir till en vår inuti.