Men bättre att min resa ställdes in: med covidepidemi i slutmålet Indonesien och flygproblem i Ukrainakrisens Europa. Vårvintern 2022 är en minst sagt stökig tid.
Så jag tar siktet på vad Ukraina innebär för mig. Faktiskt mer än jag trodde.
Min mor talade ofta om Ukraina – som hon givetvis inte hade besökt. Fast på äldre dar skulle hon flyga över landet när vi besökte turistorten Sotji vid Svarta havets ostkust. Vi flög från Helsingfors så vi bör ha passerat landet, då en del av Sovjetunionen. Bara jag kunde komma ihåg om guiderna i Sotji talade om Ukraina! Mamma berättade om vajande sädesfält i Europas kornbod, Stalins ursprungsland där miljoner fick sätta livet till i hans terror. Schlagern ”Odessa, Svarta havets pärla”, var mycket populär när hon var ung.
Och de ukrainska soldaterna som frös ihjäl i sina undermåliga tält vid finska Sallafronten under vinterkriget 1939. Vad hade de där att göra i den hopplösa snötäckta skogen, dessa pojkar från sädesfältens land – absolut ingenting! Men Stalin och Hitler hade gjort upp om vilka bitar av världen var och en av dem skull få sluka.
Under flyktingåret 2015 undervisade jag asylsökande, även ukrainare. Det kom en hel hop ungefär samtidigt som syrier och afghaner. De var alltid på plats i lektionssalen och jobbade hårt fast de befarade att de inte skulle få stanna. Och så blev det. Bara ett ungt par från Ukraina finns kvar i Pajala, båda har arbete. De är fantastiska bärplockare och mycket driftiga. Sen tänker jag på Oksana, en ung ukrainska med språkhuvud – tänk om hon dyker upp igen med svenskboken under armen: ”Hej, vars var vi nu?”
Men det finns ett mindre tragiskt Ukraina som berikat mångas liv.
Efter coronakrisen dök det upp på en konsert i finska Kolari: tre unga kvinnor som sjöng och spelade sitt lands och värdlandets folkmusik. Det kändes att världen höll på att öppna sig med dessa fjärran gäster och att covid gick att leva med. I dag förstår jag deras behov att komma ut i västvärlden.
Min viktigaste ukrainare ända till nu har varit Nikolaj Gogol. (Nu får han stark konkurrens av 2022 års hjältar.) Han har följt mig sedan tonåren, vilket säger en del om hans författartalang. Jag var sommarledig när jag läste hans "Döda själar" i finsk översättning. Jag läste alltid på samma plats, under en stor tall, och förflyttades till en annan värld. Nu håller jag på med Gogols "Ukrainska noveller". Skulle gärna vilja se "Revisorn" på Norrbottensteatern.
Men mest önskar jag att stridskolonnerna stannar och människosläktets galenpannor tar sitt förnuft till fånga innan något oåterkalleligt händer. De vapen vi har nu är så mycket värre än någonsin i mänsklighetens historia.