Den där gröna burken med en tilldragande orange dyna. Där frimärken fuktades och fingrar blöttes vid pengaräkning och papperssortering. Eftersom mamma jobbade på posten så fick jag rätt ofta tillgång till att provtrycka svampkoppen, och det kändes alltid lika skönt och svalt mot fingertoppen.
När jag via ett digitalt museum för första gången sedan 1990-talet återigen kliver in framför disken i Lansjärvs postkontor slår denna doft emot mig igen. Med tanke på hur glesbygdsservicen ser ut idag är det nästan en overklig tanke att det någonsin existerat. Det var hit jag gick med min tummade bankbok för att ta ut sparpengar till inköp av hästprylar. Ur postboxarna i farstun hämtade jag busiga handskrivna brev från min kusin i Stockholm. Och så packbron på baksidan, där lärde jag min ponny att kliva upp och kika in genom fönstret tills att mamma kom ut med en godsak. Inte konstigt att han varje ridtur därefter envist drogs mot posten.
Doftminnen sägs vara porten till vår barndom, luktsinnet intimt sammankopplat med vår minnesbank. Du känner en speciell doft och genast är du tillbaka i den känsla du hade då. Detta har jag många gånger upplevt, men vad jag aldrig tänkt på är att det också kan fungera tvärtom. Att doften är det första jag känner när jag ser en bild.
Hur är det då med inre bilder? Jag blundar, ser olika platser framför mig. I källaren i min farbrors hus, det som en gång var ett bageri, doftar det marsankräm. I den gamla bensinstationen rakvatten och olja. I affären kallskuret, tvättmedel och tobak. I hyreshuset där jag länge bott gör betongdoften mig lätt om hjärtat. Jag känner lukten av bingokvällarnas varmkorv, papper och grusdamm. Senare de hemresande bingospelarnas avgaser i den avsvalnande sommarnatten. Huden knottrar sig och jag huttrar i den tunna sommarklänning jag tagit på mig samma eftermiddag, då när solen ännu gassade hett mot skolhuset.
Jag funderar över framtiden. Digitaliseringen. Doftintrycken blir nog färre och mer ensidiga. Kanske ser evolutionen då till att ett annat sinne får direktkontakt med minnesbanken och tidsresandet.
När bilden av min ponny Pelle dyker upp är det doften från hans mjuka mule jag känner. Som vanligt luktar det sött av tuggat hö. När han lägger huvudet på min axel ger jag den en puss och som svar blåser han varmluft i mitt öra.