Fan vet jag. Nu svär jag också. Jag kan inte läsa nyheterna. Jag kan inte tänka klart. Jag kan inte ens börja försöka förstå. Meningarna är korta. Fragment. Som mina lugna stunder. Jag öppnar en burk lightläsk och slår på Mello-finalen.
Som före detta elitidrottare har jag upplevt många turer när det kommer till att bojkotta saker. Man skulle bojkotta olika turneringar eller matcher. Det skulle bojkottas på läktaren eller bojkottas mot sponsorer. Ställningstaganden för eller emot något som känns ruttet sker lite nu och då i sportens värld men det blir sällan självklart om aktionerna faktiskt leder till något. Visst, ingen bengalrök utan signalvärde och ett par gånger har också jag ställt mig nånstans i närheten av barrikaderna. Vissa gånger är det självklart att vi måste höja våra röster för att höras. Förändring kommer absolut inte om alla håller käft. Så vad ska vi nu göra när kriget står på farstutrappen. Är det verkligen så självklart som det känns i magen?
Alltsedan Rysslands fruktansvärda offensiv in i Ukraina har sanktionerna duggat som spön i backen. Embargon, oligarker som har blivit av med sina yachter och naturgasledningar som har pluggats igen. Också idrotten har agerat. Ryska atleter har inte fått åka skidor, svenska hockeyspelare har lämnat den ryska högstaligan och idrottare världen över har vädrat sitt missnöje mot kriget och dödandet. Helt rätt. Vad som däremot inte känns riktigt lika mycket som ett skott i krysset är det här med att kulturen stryps. Inte bara den gammaldags varianten, utan också det som skapas online.
Nya direktiv från ägarbolaget Meta har gjort så att Ryssland kommer att stänga av Instagram i hela landet från och med den här veckan. I min ruttna hjärna känns det spontant som en seger. Nu blir det slut på fake news och riktade informationskampanjer från regimen, tänker jag. Sen förstår man vilka problem det här kan föra med sig. I Ryssland finns det 80 miljoner aktiva användare på Instagram och en kvalificerad gissning säger mig att en klar majoritet av dessa 80 miljoner är moderna och tänkande personer. Människor som nu blir ännu mer inkapslade i det narrativ som passar Putin bäst. Det är inte bara naturgasledningar som stryps utan också sugröret ut i världen. Rubriker från hela världen har gått ut och sagt att nu är det dags att bojkotta rysk kultur. Ministrar påstår att det är dags att “se över eventuella samarbeten”. Men vilka är det vi stoppar? Vem är det som ska höja rösten inifrån om ändå ingen lyssnar.
Läskburken är slut. Anders Bagge kom tvåa i finalen. Ångesten är tillbaka. Meningarna korta igen. Som den lugna stunden framför tv:n. Den här texten är den enda reflektionen jag orkar med. Förändring kommer inte om alla håller käft, men hur blir det om vi stoppar fingrarna i öronen?