Det är liksom upplevelser i ena handen och dasspappret i den andra. En serie som tog hela hösten att följa på linjär-tv betar vi nu av på en överbliven söndag, sen klickar vi vidare till nästa; och nästa och nästa. Huvudet ska matas med bildrutor, snabba klipp och Netflix senaste kassako. För ett tag sedan var det basket eller schack och nu något blodigt om seriemördaren Jeff Dahmer. Jag vet att jag låter negativ och det är halva poängen. Inte minst för att jag måste ta mig själv ur den här loopen. Det funkar inte längre.
Regissören och producenten William Castle var aktiv på slutet av 1950-talet. På den tiden fick hans skräckfilmer ljummen kritik, men som typ alla mediokra skräckfilmer är många av titlarna idag kultförklarade. Ja, ni har hört det förut. Men det här ska inte handla om filmerna i sig, då jag är absolut minst lämpad av alla på redaktionen att recensera skräck, utan om inramningen. Castle var nämligen mer känd för sina gimmicks än för sina filmer.
Innan visningarna av hans “The Tingler” fick biobesökarna teckna en livförsäkring som skulle betala 1 000 dollar till de efterlevande om man dog av skräck under filmen. Utanför salongen hade han parkerat ambulanser och placerat ut fejkade sjuksköterskor som skulle ta hand om folk som svimmat av rädsla. Ingen svimmade, eller dog för den delen, på riktigt under filmvisningarna men Castle hade hyrt in skådespelare som skrek i panik, ramlade ihop och fick bäras ut. Filmen kostade 400.000 dollar att göra men sen lade han ytterligare 600 000 dollar på att i smyg installera anordningar i biostolarna som gav åskådarna elchocker under filmens klimax.
I andra filmer pausade han mitt i och bad besökarna rösta på om skurken skulle bli dödad eller benådas, sedan fortsatte filmen efter hur röstningen hade gått. Precis innan hjälten ska gå in för att möta den sadistiska mördaren, i “Homicidal”, fick man 45 sekunder på sig att välja att lämna salongen och då få alla pengar tillbaka. Ibland var det flygande skelett eller 3D-glasögon. Ibland kom karaktärer från filmen ut i publiken. En gång tecknade Castle en livförsäkring på 1 miljon dollar till filmens stjärna, kackerlackan Hercules.
Det är sånt här jag tänker på, när jag sitter där på toaletten och får frågan av min streamingtjänst om “jag fortfarande tittar”. Det är klart jag fortfarande tittar. Inte orkar jag pausa och reflektera. Inte orkar jag försöka förstå vad som faktiskt händer så länge hormonsystemet får sitt. Pang bom rätt in i belöningscentret och sen vidare i livet. Det är klart att jag ibland saknar kulturupplevelser som anstränger sig men det här sättet att konsumera är så smidigt. Både för mig och för folket bakom. Jag måste ta mig ur den här loopen. Det funkar inte. Men först bara ett avsnitt till.