Jag tänker på oss som inte är helt paj när vi kommer hem, som har kunnat laja runt lite som vi haft lust med, käkat lunch på betald arbetstid och småpetat i några arbetsuppgifter då och då. Kanske rent av bränt ett par timmar på nätet för att hitta bästa priset på en särskild cykelhjälm ungen behöver. Jag tänker på oss, vars arbetsmässiga när- eller frånvaro ingen riktigt vet något om, men som ändå har betalt för vad vi gör. Vi som har det så där som alla människor borde få ha det.
Inte sådana som lärare, socionomer, biståndshandläggare, vård- och omsorgspersonal och stödpersoner, som bågnar under trycket från underbemanning, låg status och mörka framtidsutsikter. Det går att nämna många fler yrkesgrupper med arbetsuppgifter samhället behöver få gjorda, men som få samhällsmedborgare verkar intressera sig för att utföra. De är sådana som heller aldrig kan strejka för att visa att något har blivit riktigt fel med samhället och dess sätt att skilja på hur olika arbetsuppgifter skall värdesättas. Och människorna jag framför allt menar, det är de som utöver tidigare nämnda jävligheter dessutom har ansvar för andra människors liv. Och som är mer eller mindre ensamma med det. Inte som en vd:s påstådda ansvar. Utan som en vars misstag inte brukar betalas med ytterligare en höjdarposition. Som en vars misstag resulterar i uppsägning, livslång skam eller något betydligt värre.
Det är människor som jobbar med sådana yrken som borde få ha fri lek på kvällarna: dricka starköl, kolla teve, äta chips, läsa böcker, vila – och aldrig någonsin behöva ansvara för lotter som skall säljas så att flickans lag får åka på cup, fackliga mötesprotokoll som skall skrivas ut och justeras eller bullbak till familjedagen med FUB-föreningen. Sådana människor borde få rå om sig själva när de kommit hem från jobbet, medan vi som fortfarande har krafter kvar till kvällen, vi borde börja bo vid mötesborden, i ungdomsidrottslokalerna och på partikanslierna.
Jag har en författarkollega som hoppat in som fotbollstränare, trots att han knappt rört en boll som liten, som övertagit ordförandeskapet i Folkets hus-föreningen och hjälper till under ridträningar. För när kvällen kommer, då har han fortfarande krafter kvar. Vi andra som också har krafter kvar, vi borde se honom som ett föredöme.