Pensionärslivet är fantastiskt. Lisa och jag har alltid gillat snabba beslut och nu står livet vidöppet för glädjefulla initiativ.
Det var en sådan där härlig dag när vi kunde promenera i sakta mak ner till sydspetsen med solen gassande, och sedan måste ta långa benet före det korta tillbaka när svarta moln kom seglande från norr. Vi hann precis in till ett bord på restaurangens taktäckta veranda när skyfallet bröt loss och varade så länge som vi behövde för vår lunch. Glassen inköpt i kiosken nere vid bryggan intogs i solsken. Tösen som skötte portioneringen var inte bara vacker och rolig, utan fick också till de största kulor jag drabbats av någonsin….
Luleå är en bra stad. Lite jobbig i april-maj kan man tycka när våren ligger och trycker långt söderut i trakten av Åkers Styckebruk och aldrig vill masa sig norröver, men skit samma, är man pensionär löser sig det och numera kan man fara iväg till våren för en billig penning. Det gjorde vi i år så vår vår-sommar började första april och det var inget skämt, nej det var bara roligt. I ett blommande Italien.
Första oktober förra året, tre dagar efter Lisa fyllt 65 tog vi båda farväl av våra yrkesliv för att få några år tillsammans i frihet från scheman, busstider, sura chefer, sena övertidskvällar, obildade kritiker, och så vidare. Vi ville ge livet en chans till medans det ännu varar.
Det var ett klokt beslut. Lisa hade varit tveksam eftersom hon hade erfarit att hon skulle bli "robbad" på en del stålar om hon lade av före 67 men vi snackade igenom det och kom fram till att om man reducerar livet till ett räknestycke så riskerar man att bli aktiespekulant och får tillbringa resten av sina dagar framför börskurser och miniräknare. Detta rekommenderas allt som oftast i medierna som enda möjligheten till en tryggad ålderdom.
Tro dem inte!
Det berättas från London, att under andra världskriget behövde försvarsministern pengar till fler kanoner och gick till mr Churchill och föreslog att han skulle ta pengar ur kulturbudgeten. ”Jamen vad skall vi då försvara?”, lär Churchill ha svarat. Så sant.
Med pensionerna ligger det till på liknande sätt. För att borgarna skall få utrymme för skattelättnader till de som tjänar mest och har största förmögenheterna försöker man inbilla folk att pengarna inte räcker till en åldrande befolkning.
DETTA ÄR LÖGN.
Vem som helst kan gå in på SCB och där få bekräftat att den svenska produktiviteten, det vill säga det som blir över när produktionskostnaderna är betalda (vi socialister kallar det mervärdet), hela tiden ökar betydligt mer än statens utgiftskonto. Alltså pengar finns.
På grund av automatiseringar, datoriseringar, robotiseringar och effektiviseringar producerar färre människor i dag mycket mer än vad många fler gjorde förr, och den eviga striden gäller nu som den gjort i sekler: vem skall bestämma över detta mervärde, de som gjort jobbet, eller de som äger pengarna.
I mina drömmar ser jag hur vi skulle kunna korta av arbetstiden till 35 timmar i veckan och sänka pensionsåldern till att börja med i särskilt tunga yrken till 60 år. Lättsamma yrken som skådespelare och politiker kan gärna jobba till 80. Om nån vill ha dom.
Om detta ljugs det hela tiden. Också från socialdemokraternas håll. Har sossarna så sakteliga ingått en ohelig förening med borgerskapet. Det finns en del som tyder på det, inte minst när det gäller riksdagslöner och pensioner. Vart har den gamla hedern tagit vägen, den som fick Aina Erlander att efter makens död gå ner till regeringskansliet med en bunt blyertspennor märkta: Tillhör statsverket….
I dag doftar det lite höst. Ingen dålig doft och redan närmar vi oss nästa vår….