Jag resonerade som så att det ju var jag som fyllde år och jag ville bara vara omgiven av sådana som jag verkligen trivs med.
Det här beslutet gick dock inte smärtfritt förbi. Någon undrade varför hennes pojkvän inte var bjuden, en annan tog med sin flickvän i alla fall och en tredje kände sig på riktigt kränkt för att jag inte välkomnat hennes sambo till mitt födelsedagsfirande.
För mig, som är jättedålig på kärlek men bra på vänskap, är reaktionerna svåra att förstå. Speciellt eftersom det absolut inte skulle ses som socialt acceptabelt om jag, som är singel, bad om att få ta med en kompis på de fester jag blev inbjuden till. Den frågan hade i de flesta fall setts som påträngande och oartig.
Att det däremot är självklart att ta med sin kärlekspartner är paradoxalt. Det är ju singlar som kommer hem till en tom lägenhet när festen är slut. Måste de som är ett par och bor ihop också alltid gå på fest tillsammans? Det är ju knappast som att de tillbringar för lite tid med varandra.
Jag har alltid varit dålig på kärlek. Det blir aldrig som jag vill, har jag tänkt. Jag förundras över mina vänner som avslutar femåriga relationer och sedan inom ett halvår blir lyckligt kära igen. Under tiden de haft flera seriösa samboförhållanden går jag på dåliga dejter, ligger med gamla klasskompisar och är olyckligt kär. Men jag har börjat inse att jag kanske inte vill vara ihop med någon. Inte tillräckligt mycket i alla fall, för då hade jag nog sett till att det hänt.
Vänner har jag däremot alltid velat ha, och det har varit lätt för mig att få dem. De kommer till mig utan större ansträngning, de är många och jag känner att jag inte skulle överleva utan dem. Raka motsatsen till hur det är med kärlekspartners alltså.
Men jag som väljer vänskap före kärlek blir bortvald. En vänskapsrelation är ett sidospår, andrahandsval, en parentes i andras kärleksrelationer. Ingår man inte i den romantiska tvåsamheten är man inte någons högsta prioritet. Eller någons plus-1, eftersom det som sagt inte är kutym att dra med en kompis på fest.
Men jag har min vän Frida, som liksom jag, är dålig på kärlek men bäst på vänskap. Hon säger: När jag tänker på min framtid vet jag att jag kommer att vara singel och inte ha några barn. Och det finns inget sorgligt eller sentimentalt för mig i det, för jag vill ha det så. Men jag har tänkt på vilka vänner jag kan åka på tantresor med, eftersom de flesta kommer att prioritera att åka på resor med sina familjer. Och då vet jag att vi kommer att resa ihop, Ida.
Jag och Frida, alltid varandras plus-1.