Den kommer varje år – och blir avvisad varje år: ”Ledsen, men här får man inte mata fåglar, måste tänka på de andra som bor i huset. Men alldeles intill finns ett villaområde, där finns säkert fågelbord, till och med en julkärve.”
Det svider i hjärtat av medkänsla och en riktig snövinters obarmhärtiga skönhet. På min breddgrad visar sig solen annandag jul, som hastigast längst ner i horisonten, om man har tur med vädret. Har man det är det klar himmel som nu, ett ihärdigt snöande har dragit ett vitt täcke över världen, det är plötsligt molnfritt och man bara tappar andan. Efter flera års krångliga vintrar med slask och halka är man bara tacksam, tar bara på sig ett extra lager varma kläder.
Men vad tar de på sig dessa små liv som stannar hos oss året om? Gnagarna lever i och under snön och klarar sig hyggligt, tror jag. Men vad gör fåglarna, trycker ihop sig under det tätaste grenverket på ett barrträd? Otroliga överlevare måste de vara. Hoppas det inte blir kraftiga vinterstormar som skakar om världen så att de små klorna tappar greppet.
Jag har tänkt mycket på julsången ”Sparven på julmorgonen”. Den är en av de populäraste julsångerna i Finland, vacker och mycket sorglig (som de finländska sångerna ofta är, oberoende av språket). Dessutom tar den upp gammal folktro: informationsförmedling mellan djur och människa. En sparv kommer till en familj med en hälsning från en liten bror som gått bort. Systern som tar emot meddelandet matar sparven med frön ur sin hand. I själva verket är det brodern som i fågelskepnad hälsar på från änglarnas land.
Det sägs att Zacharias Topelius, poet och historiker som skrivit texten, hade inspirerats av de nödår som följde i spåren av den svenska stormaktens många krig på 1700-talet (om detta har historikern Magnus Västerbro skrivit en annorlunda och helt fantastisk bok, "Tyrannens tid").
Julen är ett varmt, rödfärgat gömställe undan kyla, mörker och hemskheter i världen, som man varje år vill skapa sig, oberoende av omständigheterna. Den kommer, hoppas man ”till både rik och arm”. Och till lilla fågeln som burrar upp sig i kylan men hittar sig ett frö i julkärven.