Så var den över. Festivalsommaren. Och med facit i hand: Musikens makt är fortfarande länets finaste musikfestival. I både tanke och handling. De medvetna bokningarna (50/50 kvinnor och män) och det oklanderliga fokuset på musiken är egentligen ett recept som alla borde lyckas med.
På fredagen var jag dock inte lika övertygad. Vid invigningen var det inte alls särskilt mycket folk. Även om jag anar att det till viss del kan bero på att någon gubbe höll tal i Stadsparken exakt samtidigt. Men en liten skillnad från förra året märktes ändå under den fortsatta kvällen. Mer festivalskrän och inte alls så där gemytlig stämning som det brukar vara. På lördagen var ordningen återställd och det som gjorde mig allra gladast var alla grymma tjejer som radades upp, en efter en.
Här är snabbreprisen:
Helgens hallelujah: Vädret. Halva lördagen spöregnade bort men precis – och då menar jag PRECIS – när kvällens första huvudakter ska kliva på scenen så spricker det upp och blir totalt molnfritt.
Helgens överraskning: Tove Lo.
Helgens besvikelse1: Att jag inte hann se Mother of the forests begravning. Och nu är det för sent. Buuhuu.
Helgens besvikelse2: Galleri Systers/Lillasysters utsmyckning av Potatiskällaren. Jag hade förväntat mig lite mer. Men skelettet i taket var fint.
Helgens allsång: Ansiktets Äckligt och Movits Na na nah. Och det hoppande havet till Äppelknyckarjazz var mäktigt.
Helgens största publik: Moooviiits. Halva Luleå var där. Och jag vet inte vem som diggade mest – dött lopp mellan Karl Petersen och pappa Rensfeldt.
Helgens hårdaste för hjärtat: Magnus Ekelund & Stålets Ymer II, trots – eller kanske tack vare – att Magnus röst lät lite utarbetad.
Helgens jäklar: Jag hade hoppats på Lilla Namo men nja, jag är inte helt såld. Även om hon ju var så nära jäklar man kan komma. Men snäppet bättre var Utbrott. Ja, en får ju skämmas. Jag ser dem ofta luncha på Café Symphonie, men jag har aldrig hört dem spela live. En snabbtitt hann jag med mellan några andra spelningar och ja, jäklar.