Det är egentligen inte kartlagt huruvida de två männen verkligen hade en kärleksrelation, men SVT gör säkert att så är fallet när de porträtterar det som ska komma att leda till den så kallade Haijbyaffären.
Vad som dock är säkert är att Kurt Haijby dömdes för stöld och förfalskning, sköt en polis och begick övergrepp på två barn som var 11 respektive 13 år. I ”En kunglig affär” berättas dock historien som att det var ett barn och att detta var 14 år gammalt. I fiktionen mildras alltså det brott som restaurangägaren gjorde sig skyldig till. Att förgripa sig på en 14-åring väcker såklart ingen sympati, men det är klart bättre än att förgripa sig på två ännu yngre barn.
Allt historieberättande är såklart tolkningar och förhoppningsvis har tv-tittarna tillräckligt med kunskap om källkritik för att förstå att ”baserad på en sann historia” inte är synonymt med ”det var exakt såhär det gick till”.
Greppet att göra fiktion av verkliga händelser och personer kan göra konsumenterna sugna på att lära sig mer. Efter att ha sett ”Monica Z”, ”Borg” och ”Bohemian Rhapsody” har i alla fall jag ägnat timmar på att googla personerna som filmerna porträtterar. Och även om jag inte är särskilt intresserad av brittisk kungahistoria älskade jag ”The Crown” för att serien var en crash course i hela västvärldens politiska nutidshistoria.
Men det finns även betydligt mindre lyckade exempel. Att knappt utan brasklappar fastslå att det var Stig Engström som mördade Olof Palme i Netflixs ”Den osannolika mördaren” är nästintill makabert. Det spelar ingen roll att serieskaparna i introt tydliggör att serien är baserad på ett olöst brott, det fastlås ändå att Engström var mördaren och att hans ex-fru visste om det utan att meddela polisen.
Den aktuella serie som ger mig mest fadd eftersmak i munnen är dock ”Knutby”. Den sekteristiska församlingen utanför Uppsala verkar visserligen ha varit precis så sjuk som den framstår i CMore-produktionen. Här är det alltså inte det eventuella skarvandet med sanningen som är problemet, utan att så gränslöst utnyttja människors nästan perversa fascination för true crime-formatet. Liksom i Jonas Bonniers förlaga till bok skiljer sig namnen från de verkliga församlingsmedlemmarna, men det är en dålig täckmantel för att göra smaskig underhållning av tragiken.
”Knutby” är en välgjord och välspelad serie. Men det ursäktar inte att gräva i det sår som församlingsmedlemmar och anhöriga till de som dog eller for illa fortfarande bär. Och hur hemska Eva (Åsa Waldau) och Sindre (Helge Fossmo) än framstår när de gestaltas av Aliette Opheim och Luleåbördiga Einar Bredefeldt vore det faktiskt mer rättvist att inte ge dessa personer någon uppmärksamhet alls.