Utan någon vidare kunskap om buskar, träd och beskärning lämnar jag efter mig stumpar som gråter om våren. Det är något som inte stämmer och jag förstår att jag måste sätta mig in i ämnet.
Förutom beskärningsböcker lånar jag från biblioteket även med mig "Trädens hemliga liv" och "Skogen- en bruksanvisning" av skogvaktaren Peter Wohlleben. Baksidorna berättar saker som att träd kommunicerar, tar hand om varandras avkomma och sina äldre, hjälper drabbade grannar och har känslor och minnen. Jag bläddrar och läser i ett stycke “Hur vore det om vi skulle överta djurnäringens begrepp och tala om trädslakt? Låter det brutalt? Själv skulle jag välkomna det, för det skulle klargöra att det handlar om att skicka levande och kännande varelser i döden.”
Jag bearbetar detta på hemvägen, passerar otaliga oändliga kalhyggen, hamnar bakom en fullastad timmerbil och möter en annan som är på väg för att lasta nytt. Vårens demonstrationer i Paharova och Jouksuvaara är i färskt minne. Jag frågar mig: Är det lik som ligger där på lasset? Hur mycket lider stubbarna?
Att läsa är inte alltid bra, ibland leder det bara till ångest. Hemma fortsätter jag dock ändå. Jag läser om hur träden vid gallring förlorar sitt sociala sammanhang, hur de som lämnas kvar försvagas när man i vindbyarna inte längre kan luta sig mot grannen.
Sorgsen stänger jag den bok som är tryckt på papper. Inser att också detta, som så mycket annat, är motsägelsefullt. I min hand håller jag resterna av ett träd, och som bibliotekarie blir det dagligen mycket dött material att hantera. Ett material jag är mycket förtjust i.
Hur ska man kunna existera utan att bidra till rovdriften? Hur ska man kunna njuta av livet om man ska tycka synd om allt som lever och andas?
Kanske är vi ändå på rätt väg. I digitaliseringens tid är det många vanor som kommer att få offras. Det bär emot och upplevs ogripbart, men känns ändå mer och mer som det enda vettiga. Kanske kommer böcker och tidningar i framtiden mest att existera digitalt. Samtidigt lär vi oss att många arbeten inte behöver vara bundna till tätorten utan likväl kan göras från en uppkopplad glesbygd.
Jag beskär nu mina träd vid rätt tidpunkt och med stor respekt, tänker på hur länge jag har försökt hitta motivation för att vilja förespråka digitaliseringen. Nu är jag troligen på rätt spår. I en digital framtid finns det hopp för glesbygden, för klimatet och för skogen.