Debatten om klädsel är inte särskilt klädsam

Som barn älskar vi att klä upp eller klä ut oss. Jag brukade ofta stappla fram i mammas höga klackar, med pärlörhängen och smink under ett stort leende.

"Jag orkar inte med att debatten ska handla om tjockleken på en kristdemokrats dunjacka istället för på saker som faktiskt spelar roll", skriver Johan Forsberg om det påstådda debaclet under EU-mötet i Kiruna.

"Jag orkar inte med att debatten ska handla om tjockleken på en kristdemokrats dunjacka istället för på saker som faktiskt spelar roll", skriver Johan Forsberg om det påstådda debaclet under EU-mötet i Kiruna.

Foto: Johannes Frandsen

Krönika2023-01-21 06:07
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Någonstans var det fantasin som tog sig ett fysiskt uttryck, kanske en jakt efter en identitet, och det gjorde att man fick leva sig in i något bortom en själv. Andra gånger klädde jag ut mig till pirat, hytte med en imaginär krok och gormade om guld och de sju haven. Kläder kan ha en enorm påverkan på hur vi uppfattar oss själva som barn, men också på hur omgivningen uppfattar oss. Och det här är något som lever kvar i oss genom livet.

I tonåren var jag skejtare med byxor så vida att jag kunde göra en piruett i dem utan att lossa på bältet. Då var jag en del av det gänget. Inte lika cool, så klart, men ändå inne. Jag kunde inte göra en kickflip men kände mig ändå respekterad på något skevt sätt. En baggy tröja och känslan av delaktighet gjorde livet lättare. Sen blev det blekt hår och diamantringar i öronen, en period hade jag nätbrynja under skjortor, det har varit flätor i håret och senare konstiga överrockar och nu ser jag mest ut som en karikatyr av en psykolog. Hela tiden försöker man signalera något, oavsett om det är att jag kan min Freud eller att jag vill uppfattas som en skön kille.

I vuxen ålder kan kläder kopplas ihop i hel radda orsakssamband. Studier visar att kroppsspråk, känslotillstånd och motivation kan påverkas direkt om man tar på sig en viss sorts kläder. Till exempel att man känner sig som en riktig bad ass i kostym på väg in i en arbetsintervju. Kompetens på en galge. Kläders symboliska mening kan också påverka vilket fokus vi har. Det har visat sig att uppmärksamheten blir bättre om folk får ta på sig en labbrock. På riktigt, alltså. Koncentrationen ökar bara för att det där plagget bär på något mer. Sjukt nog kan också ens klädsel påverka hur bra vi är på att tänka abstrakt och ta nya perspektiv. Fråga mig inte hur. 

Vart vill jag då komma med denna högst pseudovetenskaplig berättelse om min egen garderob? Givetvis handlar det om det påstådda debaclet i Kiruna, där diverse potentater, typ kungen, statsministern och Ebba Busch, hade på sig fel kläder. Debatten har sagt att det handlar om klasshat, ignorans och ett klent försök att försöka passa in. Någon drämde till med kulturell appropriering. 

Min tanke är kort och kärnfull och den går så här: Jag förstår att kläder betyder mycket och att övertolkningar ligger nära till hands men kära nån, inte ens jag vet hur man ska klä sig på vintern och jag har ändå levt här uppe hela mitt liv. Orkar inte med att debatten ska handla om tjockleken på en kristdemokrats dunjacka istället för på saker som faktiskt spelar roll. Kläder signalerar kanske något, men vi behöver inte springa efter varje litet tjut som om det vore VMA.