Förutom att jag slagits mot hösttrötthet har jag försökt hålla mig undan coronasmittan som härjar i bygden. Detta passar dåligt ihop med att vara ute i den kulturella svängen både fredag och lördag. Förra insjuknandet inföll i samband med sommarsemestern, och när det nu närmar sig den efterlängtade vecka som ska ge mig lite utebliven ledighet tillbaka, vore det ödet om sjukdomen slog till igen.
Men som den gamle kungen sade: “Plikten framför allt.” Att svika sina ideella åtaganden på grund av trötthet och rädsla är inte okej, så har jag fostrats. I helgen har jag därför träffat mycket folk. I fredags höll det förtjusande teatersällskapet Tantgruppen från Korpilombolo föreställning i Lansjärv, med sig hade de den eminenta Tallbokören. En riktig skrattfest blev det, och visst kvicknade jag till.
Våra egna damer från Folkets hus-föreningens styrelse stod för fika. Själv bakar jag aldrig, och trots att de andra menar att jag är ursäktad då jag ännu har ett ordinarie jobb att sköta, har jag lite dåligt samvete. Att hålla jämna steg med de äldre går dock inte. De tycks ha hur mycket energi som helst. De har alltid arbetat ideellt, och när de hamnar på Brännagården kommer de antagligen att fortsätta med sina arrangemang även där.
Tack och lov för pensionärerna, tänker jag. Vad vore föreningslivet utan dem? Och vad kommer att hända sedan? Med så få yngre engagerade har jag svårt att se en generationsväxling. Ingen kommer ideellt att bulla upp och koka kaffe. Bygdegårdarna får stå svarta. Till förfall.
Väldigt gott och väldigt trevligt var det på lördagen i Nybyn där det arrangerades pizzaafton. Många yngre matgäster lät sig väl smaka. När de ätit upp och skingrats kvarstod arrangörstruppen som med några få undantag, liksom i Lansjärv, består av pensionärer. Själv var jag tillsammans med mina bandkollegor på plats som musiker. I den rollen har jag haft äran att besöka ganska många bygdegårdar i Norrbotten, och det är alltid samma sak. De äldre håller i både trådar och bullfat.
Känns det inte lite i halsen? Resultatet av den eventuella covidexponeringen lär dröja lite till. Jag får glädjas över att jag fullgjort min ideella plikt. Glad är jag också över att saxofondebuten inför publik är avklarad. Det blev Bo-Kaspers låt "Vi kommer aldrig att dö". Jag var dödligt nervös, men jag dog inte. Må ni heller aldrig dö, ni ideellt hårt arbetande pensionärer.