Därför älskar svenskarna opera

Idolartister och andra b-kändisar får ursäkta.
Men när det kommer till kritan så står en sak klar - de rår inte på en äkta svensk operstjärna.
För om det är något som svenskarna verkar älska så är det sina operassångare och det visade sig när Malena Ernman vann Melodifestivalen i lördags med La voix.
Jag är inte så där värst intresserad av Melodifestivalen, men tänkte att jag ändå måste se finalen eftersom jag intervjuade Malena Ernman när hon sjöng på Matteifestivalen i januari. Vi pratade just om hennes medverkan i Melodifestivalen och hon tyckte att det skulle bli en kul grej.
Jag tyckte också att det skulle bli en kul grej att en av världens bästa sopraner skulle ställa upp och visa var skåpet skulle stå vokalt. För när det gäller röst är det inte många som matchar henne - oavsett om man gillar hennes låt eller ej.

Mycket mer var det inte och Ernman verkade inte heller hade några som helst förväntningar på att gå vidare till final, än mindre vinna.
Det trodde inte jag heller. För ibland tänker jag lite missmodigt att det här landet kan vara förfärligt förflackat när det gäller kulturen.
Kniper det i ekonomin så ligger kulturen direkt pyrt till i den offentliga debatten, till skillnad från i Frankrike där en politiker skulle torska nästa val om han eller hon tafsade på kulturen.
Stormar det lite kring konstfack så ropar kulturantagonisterna "dra in pengarna" - utan att ha sett helhet och sammanhang.
Stormar det kring konstbiennalen i Luleå på grund av något konstverk så ropar en del politiker "dra in pengarna" - utan att ha sett verket i fråga.
Och när någon hävdar att det är skillnad på kultur och kultur och att det finns kvalitet, så kommer det inte sällan till svar; "smaken är som baken, din kulturelitist".

Men när det gäller operan, den mest högkulturella av alla våra kulturverksamheter, tycks ett undantagstillstånd råda.
Svenskarna verkar älska sina operastjärnor. Allt från Nicolai Gedda och Jussi Björling till Birgit Nilsson, Loa Falkman, Ann-Sofie von Otter och Malena Ernman, med flera, är älskade på sitt sätt av svenskarna. Och när Peter Mattei återvände till Luleå för att hålla festival var det smockfullt och han fick Norrbottningarnas oreserverade kärlek.
Det är ett rätt intressant fenomen i ett land där Idol, Fame Factory och diverse pseudokändisar tycks dominera mediaflödet där kvällstidningarna gapar högst. Man kan lätt få känslan av att det är det "folket vill ha".
Men tittar man efter lite grann så ser man också att operan löper som en röd tråd genom mycket av vår populärkultur. Om inte annat som en kulturell markör. Det finns ju knappt en svensk halvalkad deckarhjälte som inte lyssnar på opera. Till och med de halvpsykopatiska karaktärerna i Jägarna lyssnade på opera och drog arior över nejden när de svingade flugspöet.
Det är, som Horace Engdahl påpekade, nästan så att finkulturen blivit en slags subkultur i det svenska samhället.
Men jag kanske drar för stora kulturanalytiska växlar på Ernmans seger eftersom jag själv gärna går på opera.
Kanske är det bara så enkelt att man i ett land som har körsång som folkrörelse trots allt kan skilja på de som har en djävla pipa och de som knappt kan pipa.