Att avbryta någon som pratar känns oartigt, även om det bara handlar om en försäljare. Bättre då att göra sig onåbar.
Jag försöker komma på om jag nyligen kontaktat någon som lovat att ringa upp, om jag bokat en tid någonstans, eller om jag beställt en leverans hem till dörren. Eftersom jag har några saker på gång svarar jag till slut.
Givetvis blir det besvärligt. En tuggummituggande stockholmska ringer för en opinionsundersökning och vill suckande veta min ståndpunkt i olika frågor som berör Norrbotten. Vilket parti jag skulle rösta på om det vore val i dagens läge, vad jag anser om specifika politiker och så vidare. “Vet ej” svarar jag på de flesta av de hastigt påkomna frågorna.
“Vad anser du om utvecklingen i Norrbotten, går den åt rätt eller fel håll?”
“Eh...” Det här blev sannerligen obekvämt. Jag förstår vad undersökningens beställare vill höra. Storindustrins etablering på andra håll i länet, alla jobb som ska komma. Positiv ska man vara.
“Fel håll” svarar jag när jag bestämt mig för att bara se till sådant som påverkar mig själv. Jag påbörjar en förklaring och tar vår usla mobiltäckning som exempel. Hur det delvis statligt ägda Telia klipper kopparledningen och sedan, av ekonomiska skäl och för få användare, vägrar förbättra mobilnätet. Vi är bortkopplade från den teknik som övriga samhället är så beroende av. Inte bara i Lansjärv utan överallt i glesbygden. Att det handlar om trygghet, att man den dagen någon blir allvarligt sjuk ska kunna ringa efter hjälp. “Kan man inte ens se till att den mest basala servicen är likvärdig var man än bor, så då tycker jag det går åt fel håll. Vi är också skattebetalare...”
“Okej.” Stockholmskan är föga intresserad av sitt uppdrag och mina åsikter “Så vad tänker du när jag säger...” Hennes nästa fråga försvinner i ett hackande sus. Hon väntar på ett svar.
“Tyvärr uppfattade jag inte frågan.” Jag inväntar upprepningen och tänker att jag också vill nämna bredbandet, att Telia inte ersatt ADSL med ett hyfsat alternativ. Ovanför trädtopparna syns vår nya mast, den som kommunen reste i våras med förhoppningen om att någon leverantör ville sätta upp sin utrustning. Masten står ännu tom.
Stockholmskan försöker på nytt, men det blir tvärtyst. Den röda luren på skärmen bekräftar att samtalet avslutats. Skönt.
“Tack, Telia”, säger jag, och för första gången menar jag det.