Det behövde inte handla om något särskilt, inte ens vara roligt, utan hela grejen var små dagboksinlägg. Varken mer eller mindre. Jag hade typ 20 eller 30 följare. Det var mest mina närmaste offline-vänner eller andra personer som gillade att vara relativt tidiga på bollar. Där satt vi och läste varandras små ögonblicksbilder från vardagen. Någon hade ätit pizza. En annan hade ramlat på en isfläck. Jag vet egentligen inte varför; men det var mysigt.
Med tiden utvecklades både jag, samhället och Twitter. Redan ett par månader senare hade mitt konto ett hundratal följare. Många av mina riktiga vänner försvann i mängden och jag tillbringade mer och mer tid med att putsa mina inlägg. Det som först gick från tanke till text utan att passera gå skulle nu anpassas för att få likes och nå ut. Inläggen fick gärna vara roliga och tänkvärda. Det blev nu så att jag satt uppe på nätterna och försökte klura ut en ny standup-rutin som skulle rymmas på 280 tecken. Det här blev viktigt för mig. Den perfekta ordvitsen lyste framför mitt ansikte som en ledstjärna och jag älskade det.
Ett par år senare hade jag flera tiotusentals följare. Saker jag postade blev virala, ibland till och med tidningsartiklar. När jag skrev att “Jimmie Åkessons favoritinstrument är trångsynthen” fylldes inkorgen av hejarop men också av folk som kallade mig landsförrädare. Det var ansträngande och jag mådde dåligt men det gick inte att sluta. På Twitter fanns nu några av mina allra närmaste vänner. Vi skickade meddelanden och fyllde i varandras skämt. I långa trådar diskuterade vi politik eller kultur eller vem som dejtade vem. Här fanns människor jag såg upp till och skrattade tillsammans med. Här fanns mina vänner men jag hade aldrig träffat en enda av dom i verkliga livet. Allt bara fanns där. Under den blå fågeln. Det var inte mysigt längre, men jag visste inte bättre.
November 2022. Idag. Mer än 13 år senare. Elon Musk har köpt Twitter och det verkar storma i mitt vattenglas. Jag har inte orkat ta reda på exakt vad det handlar om men jag antar att det är bråk om pengar och ny teknik. Jag läser att Musk har välkomnat Donald Trump tillbaka till plattformen efter en omröstning bland användarna. Musk skriver “Vox populi, vox Dei”, fri översättning: “folket har bestämt” som förklaring. Det han missar är att citatet från Alcuin, dekan i katolska kyrkan, fortsätter med: “And those people should not be listened to who keep saying the voice of the people is the voice of God, since the riotousness of the crowd is always very close to madness.” Och precis så känner jag när jag scrollar i Twitter-flödet. Någonstans på vägen tappade vi förståndet, förlorade oss själva i hat och desinformation. Vi blev galna hela bunten. Det är nog dags att leta en ny frizon.